Category Archives: Uncategorized

Rädslan för att sprida rasism – Att stå upp mot religiös fundamentalism

I samband med de sexuella trakasserierna under nyårsnatten i Köln så har många från vänsterns håll kommenterat att vi måste arbeta för att se till så att högerextrema grupper inte utnyttjar det hela för att sprida propaganda mot invandring eller öka rädslan för muslimer i samhället. Det är givetvis en viktig poäng, alltid när icke-vita personer begår ett brott är högerextremisterna framme i första ledet och skriker om minskad invandring, vilket är problematiskt när folk börjar köpa deras verklighetsbeskrivning. Vilket är något som händer.
Men samtidigt tar den här rädslan ibland överhanden, vilket gör att man försöker ignorera den här typen av händelser. Jag vill inte säga att de aktivt tystas ned, det är för starkt, men det finns en ovilja att ta tag i det hela (det i Köln är kanske inte det bästa exemplet här, men i alla fall). Samtidigt försöker man också ignorera kulturella aspekter ibland, vilket vi såg hända under 2015 då kvinnor i Husby och liknande förorter skrev om patriarkala islamister som försökte pressa dem till att anpassa sig efter en väldigt hård och kvinnoförtryckande tolkning av Islam. Då talade vänstern istället så gott som enbart om patriarkala företeelser och ignorerade nästan helt den kulturella, trots att det faktiskt kan ha varit ganska relevant i sammanhanget.

Det går nämligen att tala om extremistisk islamism utan att tala om alla muslimer. Men det görs förhållandevis lite inom vänstern, där man istället försöker vända det till att bli ett tecken på någon form av allmängiltig patriarkal tradition. Nu påstår jag inte att det saknas kvinnoförtryckande strukturer i den kristna västvärlden, det vore långt från sanningen, men vi måste ändå inse att de kvinnoförtryckande strukturerna blir kulturellt präglade och då ser ganska olika ut. Det blir en form av relativism när man indirekt säger att “vi vanliga svenskar är lika illa som de fundamentalistiska svinen som skäller ut kvinnor som de anser har för lite kläder på sig”, och det är något som rimmar väldigt illa i gemene persons självbild. Senast igår kom det en debattartikel i Expressen om att svenska män har lika dålig kvinnosyn som människor från Mellanöstern (vilket i ärlighetens namn är lika mycket derailing som det är att börja skrika om att det är synd om killar som måste betala för dejter när man pratar lönediskriminering) och blir något som folk tolkar som att svenska män är lika illa som de i Saudiarabien som vägrar låta kvinnor rösta och köra bil. Och det stämmer helt enkelt inte, vilket folk vet, så allt den typen av ordlydelser åstadkommer är att framställa sig själv som en verklighetsfrånvänd idiot. Och ingen kommer att stötta folk som verkar vara verklighetsfrånvända idioter eller deras förslag, och om ingen stöttar ens förslag så kommer de aldrig få ett genomslag. Det är lite det som är grejen med att leva i en demokrati.
Det man istället bör göra är att inkludera den stora majoritet muslimer som inte är kvinnoförtryckande idioter i “vi vanliga svenskar” och gemensamt ta krafttag mot fundamentalisterna (givetvis är fundamentalisterna med svenskt medborgarskap också svenskar, men nu handlar det inte om faktiska definitioner utan om människors bild).

Lösningen är att själv gå i första ledet. Då går det att själv sätta tonen för kritiken och sprida sitt eget narrativ istället för att de högerextrema lyckas göra det. Då kan vi tala om islamism istället för muslimer och understryka att det rör sig om två olika företeelser, på samma sätt som att kristna och Westboro Baptist Church är två rätt olika grupper. Och vi kan också involvera muslimer i kampen mot islamistisk fundamentalism. Genom att vägra röra vid den kulturella aspekten så ger man istället över hela definitionsrätten till de högerextrema, oavsett om de är islamister eller sverigedemokrater.
Det som händer när man istället lite halvt försöker tysta ned problemen, i syfte att “inte sprida rasism” som det så fint heter, är att de högerextrema kan ta på sig den extremt klädsamma rollen som “sanningssägare”. De modiga få som vågar stå upp mot den politiskt motiverade censuren som korrumperade vänstermänniskor använder för att kontrollera massorna. För det är uppenbart för de flesta att islamism och kulturellt skapad kvinnosyn spelar en roll i de här fallen, och genom att försöka att inte låtsas om det så framstår man bara som en hycklare, vilket de högerextrema tjänar enormt mycket på.
Det blir dessutom ett enormt svek mot de utsatta kvinnorna, när vänstern inte vågar stå upp för deras rättigheter av rädsla för att sprida rasism. När Uppdrag Granskning gjorde sitt reportage om fundamentalism i svenska moskéer anklagades de för rasism, men hade detsamma skett i en frikyrka hade folk jublat. Givetvis finns det maktstrukturer att ta hänsyn till, men dessa kan inte komma på bekostnad av att vi offrar de utsatta kvinnorna bara för att vi är fega.

Man behöver inte göra utpekandet av islamistiska fundamentalister till ett utpekande av alla muslimer, men så länge man låter de högerextrema vara de enda som sköter det faktiska pekandet så kommer de se till att just det blir vad som sker. Vi kan stå upp mot religiös fundamentalism och faktiskt benämnda den som det också utan att peka ut alla muslimer. Det är bara att tala om dem som just “islamistiska fundamentalister”, involvera muslimerna i utpekandet och lita på att majoriteten av människorna inte är genomkorkade, och att de klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Men vi kan inte köra huvudet i sanden och hoppas på att problemen ska försvinna. Då kommer de högerextrema ha tagit över allt när vi väl vågar titta upp igen.

Advertisements

Politik är ett intresse

Min vana trogen så börjar jag mitt inlägg med en något provocerande titel. Men om det är något som många politiskt engagerade runt om i landet har svårt att förstå så är det att politik är ett intresse. Det är absolut ett väldigt viktigt intresse, men, det är fortfarande något som vissa väljer att ägna sig åt på fritiden (och i vissa fall i yrkeslivet), medan andra väljer bort det.

Men trots det finns det en viss skillnad mellan hur de politiskt intresserade förhåller sig till sitt intresse jämfört med människor som är intresserade av andra områden.
Vi kan ta ett exempel från mitt liv, så får jag låtsas vara sådär härligt personlig och utlämnande som vi alla egentligen vet att jag inte är. Jag har några goda vänner som är väldigt intresserade av sport, framför allt fotboll. De har stenkoll på den engelska ligan och dess lag, spelare och tränare. Det är en imponerande mängd kunskap de har i huvudet, men det är också kunskap som jag personligen skiter fullständigt i. Det innebär givetvis inte att jag tycker att deras intresse är sämre eller något i den stilen, utan det är bara att jag själv inte delar det.
Och det är okej. För visst vore det konstigt om mina vänner skulle bli förbannade på mig för att jag inte riktigt har koll på vem som är Liverpools tränare eller kräva av mig att jag skulle ha koll på alla de rätta termerna som hör sporten till. Trots att fotbollen är väldigt viktig för dem så förstår och respekterar de att den inte är det för mig. Allt är frid och fröjd och vi är vänner ändå.

Det här förhållningssättet existerar knappt bland de politiskt intresserade. På ett plan är det förstås förståeligt i och med att politiken påverkar världen på ett mer direkt sätt än vad fotbollen gör (det ska dock tilläggas att fotbollen påverkar världen väldigt mycket mer än vad man kanske först kan tro), men trots vissa brister i jämförelsen finns det en del att ta fasta på.

Det tar nämligen väldigt mycket tid och energi att sätta in sig och hålla sig ajour med allt. Jag, som ändå betraktar mig själv som väldigt politiskt kunnig och intresserad, klarar knappt av att hänga med i vilket språkbruk som är det korrekta, vilka ord som man kommit på har en negativ laddning, och så vidare. Så det blir fullkomligt absurt att kräva av alla att de ska ha den kollen. Alla är helt enkelt inte det minsta inklinerade att tillbringa många hundra timmar med att läsa in sig på olika politiska ämnen. Om man tar rasism eller transfrågor som exempel så är det väldigt komplicerade ämnen. Det är absolut väldigt viktiga ämnen, det säger jag verkligen inte emot, men likväl kräver det  väldigt mycket av en person att sätta in sig i det. Och förutsättningarna för att göra det ser väldigt olika ut.

Många antirasister är förtjusta i att påpeka att en person som själv inte drabbas av (strukturell)rasism aldrig helt och fullt kan förstå hur det är för de som drabbas. I det har de troligtvis rätt, men med den logiken följer det ju också att en vit person kommer ha väldigt mycket svårare att lära sig det hela. Det kommer krävas en enorm mängd påläsning för att ens komma i närheten av den förståelse som de drabbade kan få nästintill intuitivt i och med att de just drabbas.
Om vi dessutom lägger till att ämnet och det som skrivs är förhållandevis humanistiskt/samhällsvetenskapligt akademiskt så blir utbildningsnivån också ett väldigt stort hinder. Det är en sak för en person som läst 120 hp statsvetenskap eller sociologi att greppa de här teorierna efter en hel del läsning, men för en person som aldrig satt foten på högskolan kommer det generellt sett vara oändligt mycket svårare att sätta sig in i ämnet (givetvis finns det alltid undantag).
Är personen dessutom politiskt ointresserad så blir det ännu svårare.
Jag är inte det minsta intresserad av fotboll, så det finns inte på kartan att jag skulle lägga ned tio- eller hundratals timmar på att läsa in mig på ämnet. Och även om man tycker att genusfrågor är mycket viktigare än fotboll så måste det ändå gå att förstå varför många inte är så jätteintresserade.
Med det i åtanke är det inte så konstigt att väldigt många överhuvudtaget inte förstår vad det är det hela handlar om och istället bara upplever folk som “skrikiga” eller “pk-töntar utan humor”.

Kunskap är makt, och om vi på menar allvar med att vi vill vara lyhörda inför maktstrukturer och inte bara hycklar och åberopar maktojämlikhet när det passar oss så måste vi också vara ödmjuka inför att vi ibland befinner oss högt upp i hierarkin. Det innebär att vi faktiskt måste förstå att alla inte kommer vara lika inlästa som vi, och det är absurt och maktfullkomligt av oss att begära att de ska vara det.
Vi kräver gärna av andra att de ska syna sina privilegier, men det måste vi också göra. Och det är svårt för personer som knappt vet vad privilegier och strukturer innebär att börja se sin position i makthierarkin bara för att vi ber dem göra det.


Den manliga kroppen

Ett vanligt meningsutbyte gällande objektifiering är att någon, oftast en man, kommer med påståendet om att män också objektifieras, och då ofta kommer med exempel i stil med gamla action-hjältar och seriefigurer som är väldigt starka, med stora, välsvarvade muskler, eller något i den stilen.
Dessa får ganska snabbt mothugg av genusintresserade människor som menar att de männen inte är objektifierande, eftersom de representerar en kraftsymbol och männen som avbildas är aktiva och inte passiva.

Båda har i grund och botten rätt men också fel.
De genusintresserade har absolut rätt i att det inte rör sig om objektifiering eftersom karaktärerna fortfarande behåller sin subjektivitet, och objekt och subjekt är varandras motsatser. Det är aktiva karaktärer som gör saker, och avbildningarna av dem är subjektifierande snarare än objektifierande.
De som menar att män objektifieras har också rätt, men de använder ordet “objektifiera” fel. Det de syftar på är att de här bilderna representerar ett svåruppnåeligt ideal som blir destruktivt för männen som internaliserar det. Och det är helt rätt.

Det folk överlag inte verkar tänka på är att män och kvinnor står inför väldigt olika typer av ideal som de förväntas anpassa sig efter och i alla fall försöka nå upp till. Där det kvinnliga idealet snarare fokuserar på skönhet och ett visst mått av passivitet fokuserar det manliga idealet istället på styrka och agens. Och från ett visst perspektiv är det givetvis mer positivt att vara ett aktivt subjekt än vad det är att vara ett passivt objekt, vilket gör att kritiken mot de manliga representationerna tenderar att ignoreras.
Men jag vill mena att det är ett stort misstag, eftersom objekt – subjekt inte är den enda distinktionen utifrån hur saker och ting bedöms, och att de manliga representationerna också är ett extremt svåruppnåeligt och i grund och botten destruktivt ideal. Men det är svåruppnåeligt och destruktivt på ett annat sätt än vad det kvinnliga idealet är.

Ytterligare en anledning till att frågan om mansidealet ibland inte riktigt tas på allvar är att det finns en bild som säger att det hela är ett ganska nytt fenomen och att män tidigare under historien kunnat göra lite vad de vill.
Det stämmer inte alls, men de manliga idealen har handlat mycket mindre om utseende än vad kvinnornas har gjort, åtminstone från urbaniseringen (idealen och könsrollerna under bondesamhället var i mångt och mycket rätt skilda från idealen som växte fram i städerna och bland överklassen under 17-1800-talen, vilka är de ideal som vi “ärvt” även om de också förändrats mycket). I grund och botten har de kvinnliga idealen varit knutna till kvinnans roll som passiv medan de manliga idealen har varit knutna till mannens roll som aktiv, det här säger ingenting, eller väldigt lite, om hur svåruppnåeliga de är utan bara att de är väldigt olika. Å andra sidan är det ett stort slöseri med tid att gräla om vem som har det värst när båda har det dåligt, så det är inget jag kommer fördjupa mig i.
Men ett tecken på att det varit svårt för många män att också nå upp till idealen är att många under 1800-talet inte hade råd att gifta sig, och de som kunde ofta fick göra det sent vilket var den största anledningen till de stora åldersskillnaderna mellan män och kvinnor i äktenskap.
Om en man i borgarklassen skulle gifta sig så var han tvungen att tjäna tillräckligt mycket för att ha råd med ett hus och hushåll och kunna försörja sin brud och deras framtida barn. Det var långt från alla män som alls kunde nå upp till det, vilket gjorde att de inte kunde gifta sig, och de som lyckades var ofta rätt gamla. Idealet sade helt enkelt att mannen skulle försörja sin fru. Kvinnorna, å andra sidan, skulle vara unga och fertila, vilket gjorde att kvinnor i artonårsåldern giftes med män i trettiofemårsåldern. (Här ser vi då ett exempel på hur idealen samverkar för att göra situationen rätt pissig för både män och kvinnor)

Det som dock har hänt nu är att utseendeidealen också blivit viktigare för män, till stor del på grund av att kvinnor nuförtiden kan och förväntas ha en egen ekonomi och försörjning. Det gör att kvinnor kan ställa andra typer av krav på sina potentiella partners, krav som är mer lika de som ställs på dem själva.
Det leder oss in på nästa punkt till varför mansidealen ses som mindre destruktiva:
Vi är helt enkelt inte lika vana vid att möta dem.
Vi är vana vid att det inte ställs några större krav på manligt utseende, utan att det är kvinnor som får den typen av krav på sig. Och eftersom vi också tänker dikotomiskt gällande kön så blir det lätt att man tänker att det som drabbar män inte drabbar kvinnor, och vice versa.
Det är också därför det på ett plan är lite mer rumsrent när en tjej dreglar efter en killes utseende än tvärtom. (Jag påstår nu inte att det inte förekommer att män dreglar efter kvinnors utseenden, tvärtom, men beteendet ses ned på även om det fortfarande är en väldigt stor del av vår kultur. Ja det är dubbelmoral, jag kommer skriva mer om det någon annan gång)  Vi har haft lång tid på oss att se konsekvenserna av utseendefokuset på kvinnor, men vi har inte hunnit göra det på män. Och eftersom vi i grund och botten fortfarande ser män och kvinnor som väsenskilda så inser vi sällan att det som är fel att göra mot kvinnor också är fel att göra mot män, och vice versa.

Det manliga kroppsidealet får, liksom det kvinnliga, många allvarliga konsekvenser. Bortsett från att folk mår dåligt psykiskt och sjukdomar som ortorexi och anorexi så ligger fokuset på att vara stark till att många män får väldigt svårt att hantera att vara svaga och sjuka. Dels att man trycker gränserna för mycket, men framför allt så blir det väldigt förödande rent psykiskt att befinna sig i ett stadie av långvarig sjukdom eller hälsoproblematik för en man eftersom man hela tiden förväntas vara stark och frisk. En man som ligger hemma med nackbesvär som gör att han inte kan ta sig ur sängen, eller en man med en kronisk förtvinande sjukdom som reumatism är inte “en riktig man”, allra minst i hans egna ögon.

Utifrån det här är det också värt att ta upp mäns kroppsproblematik och inte bara vifta bort de som försöker ta upp det, även om de kanske använder fel språkbruk (att kunna slänga sig med rätt begrepp är också en maktaspekt som vi inte får glömma bort). Det är klart att en väg till ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är att sexualisera och idealisera mäns kroppar mer men det är inte rätt väg. Istället ska vi ju försöka skapa ett samhälle där kvinnors kroppar sexualiseras och idealiseras mindre. För i grund och botten är kroppen en kanal vi använder för att interagera i den fysiska världen. Den är vi, men den är inte allt vi är.


Hur bör vi handskas med Sverigedemokraterna?

Efter valet nu så har Sverigedemokraterna blivit Sveriges tredje största parti, och det börjar stå klart att den gamla taktiken inte har fungerat. Att bara ställa sig och skrika “rasist”, störa torgmöten eller vända ryggen mot SD fungerar helt enkelt inte. Att tydligt markera att man är emot SD är gott och väl i sig, men det är en åtgärd som i högsta grad framför allt handlar om det egna egot. Man vill visa att man själv i alla fall var emot dem. Men det gör i grunden ingenting för att övertyga de tretton procent som röstade på Sverigedemokraterna om att de inte borde göra det. Och det är där vi rimligtvis måste börja arbeta.

Fokus måste ligga på Sverigedemokraternas väljare
Som sagt så är det förstås fint och välmenande när folk skriker “rasist” åt SD:s väljare, stör torgmöten, demonstrerar, och så vidare, men i grunden är det åtgärder som är riktade mot den egna gruppen. Preaching to the choir, så att säga. De som redan röstar på Sverigedemokraterna kommer inte att bli övertygade utan det är i grunden åtgärder som bara tillfredsställer det egna egot. Något som i grund och botten är väldigt liberalt.
Jag säger absolut inte att vi ska sluta kalla SD:s politik för “rasistisk”, det är den, men vi måste också börja inse att om vi vill se till att de 12.9 % av Sveriges befolkning som röstade på SD inte ska rösta på SD, då måste vi börja försöka övertyga dem och sluta prata till oss själva som redan är övertygade.
Det här kräver att vi empatiserar med dem och försöker förstå hur de tänker, vilket förstås är svårt, men fortfarande en absolut nödvändighet för att kunna övertyga en person. Det kräver också att vi skapar diskussion och samtal där vi inte tvingar in dem i försvarsposition. Att tvingas in i försvarsposition gör så att folk solidifierar sina ställningstaganden. De slutar helt enkelt bli mottagliga för att övertygas eftersom det nu kommit att börja handla om att vinna eller förlora, där den egna hedern står på spel. Skapar vi istället en trygg miljö gör det att det inte blir en så kallad “loss of face” att byta åsikt, vilket då också ökar sannolikheten att folk faktiskt kommer att göra det.
Nu kanske någon tänker “men hallå, ska jag, som blir förtryckt, hålla på och gulla med de som förespråkar en politik som förtrycker mig?” Och jo, det ska du. Jag har inte sagt att det är lätt, eller ens att det är rättvist. Men det är det mest effektiva, och någonstans på vägen så måste målet bli viktigare än din personliga känsla av vad som känns bra. För fokus måste ändå ligga på målet, att minska Sverigedemokraternas inflytande, snarare än på kampen i sig. Och som Bob Kelso säger i Scrubs: “Nothing in this world worth having comes easy.” Och ja, det är jäkligt lätt för mig som vit och i grund och botten ganska oförtryckt att sitta och säga det här. Men det betyder inte att jag inte har rätt.

Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna?
De sverigedemokratiska väljarna är i högsta grad människor som befinner sig i en utsatt situation och som upplever att dagens politiska alternativ inte hjälper eller är intresserade av att lyssna på dem. De flesta väljarna är helt enkelt inte rasister med rakad skalle som vill gå runt och spöa folk som inte har vit hudfärg. De finns givetvis också bland väljarna, men majoriteten är det inte. Och många av de mer renodlade rasisterna och nazisterna har sedan länge gått över till Svenskarnas Parti och liknande mer extrema grupper eftersom de ogillade SD:s försök att bli mer “rumsrena”. Istället finns den största väljarbasen i grupper som historiskt sett varit socialdemokrater, som röstat på Alliansen 2006 och eventuellt 2010, och som nu röstat på SD eftersom de känner att deras situation blivit allvarligt försämrad under Alliansens regering samtidigt som de också upplever att de röda partierna inte tar dem och deras situation på allvar.

Det handlar om klass
Det är i grunden det allvarligaste problemet med en halvfärdig intersektionell analys, som tar upp kön, etnicitet och liknande, men som blundar för klassfrågan. Klass är den djupaste delningen mellan människor här i Sverige. Jag påstår verkligen inte att kön, etnicitet, religion och så vidare inte påverkar, det påverkar enormt mycket, men klass påverkar levnadssituationen och livsmöjligheterna på en helt annan nivå att det inte ens går att jämföra. Men det är inte det här vi diskuterar längre och då öppnar man vägen för rasistiska partier som levererar enkla lösningar på vad som i grunden är väldigt komplexa problem.
Folk är helt enkelt rädda. Sociologen Guy Standing talar om prekariatet, människor som befinner sig i en otrygg ekonomisk situation eller hotas att börja göra det på grund av det ekonomiska läget. Människor som sett sina fasta anställningar förvandlas till tillfälliga anställningar på bemanningsföretag. Människor som förlorat möjligheterna till en ordentlig vård. Människor som är utförsäkrade, allvarligt sjuka men ändå tvingas att jobba. Människor som får sina pensioner kraftigt reducerade. Men det är inte det här vi pratar om.
Visst, frågan lyfts lite då och då, men Alliansen är väldigt snabba att vifta bort den, och de rödgrönrosa partierna går med på det. V försöker ibland att lyfta frågan, men det största sveket kommer ifrån Socialdemokraterna som i princip helt valt att försöka vinna över medelklassen istället för våga driva en socialdemokratisk politik. F! och MP ska vi inte tala om. De har sin väljarbas väl etablerad i medelklassen och tycks främst vara intresserade att lyfta frågor som angår dem. Och då finns bara SD kvar. Visst, lösningen de levererar är gravt felaktig, men de erbjuder fortfarande en lösning och en förklaring. Något som de rödgrönrosa borde ha gjort men struntat i. Bara det faktum att både S och MP till viss del försvarar vinstuttagen i välfärden eller att det bara är V som är det minsta intresserade av att höja skatterna. Valet handlar om väljarsiffror istället för att handla om ideologi.
Nu kanske någon invänder att ifall folk nu brydde sig om de här frågorna, varför får då V inte fler röster? Jo, det beror på att valet i stort inte handlar om politik, utan om konnotationer. V har extremt negativa konnotationer i det svenska folkets ögon, eftersom man fortfarande betraktar dem som de pro-stalinistiska extremister de en gång i tiden var. Väldigt få av gemene person som inte funderar jättemycket över politik är intresserade av att rösta på Vänsterpartiet, och Vänsterpartiet är extremt jäkla dåliga på att prata till folk som har färre än 90 högskolepoäng och således inte förstår de i grunden rätt komplexa teorier som deras ideologi vilar på. S har däremot fortfarande det förtroendekapital som behövs för att lyfta de här frågorna. Problemet är att de låter bli för att istället ägna sig åt att flirta med medelklassen och vänskapskorruption inom partiet.

Undvik att stärka den inre kronologin
Sverigedemokraterna har en så kallad “inre kronologi”, det vill säga en berättelse om hur verkligheten är beskaffad. Den här kronologin måste vi undvika att stärka. Det gäller delvis problem som när SVT hade sin debatt där de formulerade frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?”, vilket köpte Sverigedemokraternas problembeskrivning. Det blir extremt svårt för de andra partierna att argumentera mot SD när frågan är formulerad som att det Sverigedemokraterna säger är skadligt också utmålas som skadligt. En lämpligare frågeställning hade varit “Är invandring skadligt för Sverige?”, eftersom det inte hade tvingat de andra partierna att argumentera på SD:s hemmaplan.
Men det är bara en del av det hela. Ett annat problem är det tydliga mediala ställningstagandet mot SD. Även om det förstås är trevligt att se hur Aftonbladet och Expressen tar aktivt avstånd från Sverigedemokraterna så är det i grunden kontraproduktivt eftersom en viktig del av SD:s inre kronologi är “PK-media är emot oss och rapporterar därför inte sanningen”. När media sedan mycket riktigt tar ställning mot SD tjänar det som ett stöd för partiet. Det leder till att folk tänker något i stil med “Jaha, de hade rätt där. Fan, då kanske de har rätt i annat med”. Det här är förstås en förenkling av processen, men det är extremt viktigt att SD inte får rätt i sin verklighetsbeskrivning, och den beröringsskräck som finns hos politiker och media stärker SD eftersom det ökar deras trovärdighet. Det här innebär förstås inte att andra partier ska samarbeta med Sverigedemokraterna i exempelvis invandringsfrågor, men det blir extremt kontraproduktivt när “men alltså, SD stöder det här” blir ett giltigt motargument i andra frågor. Sänkta skatter har liksom inget med det hela att göra, och att då använda “hallå, SD röstade med er” som ett argument mot de andra partierna får som konsekvens att det stärker den bild av verkligheten som SD målar upp. Och folk börjar tänka att om de har rätt i en sak kanske de också har rätt i en sak till.

Sluta prata om invandring och börja prata om integration
Det finns extremt allvarliga problem med integrationen i Sverige. Det är inget jäkla snack om saken, men frågan är i dagsläget väldigt laddad. Och politiker har en tendens att gå över lik för att undvika laddade frågor eftersom de, som tidigare nämnt, bryr sig mer om opinionsläget än om ideologi. Det leder till att de här problemen ignoreras, vilket stärker Sverigedemokraterna. De här problemen handlar dels om rasism, och väldigt mycket om klass, men vi behöver konkreta åtgärder för att skapa en tryggare och bättre situation för de som kommer hit. Annars skapas det ghetton, som i dagsläget.
Det här går också hand i hand med problem som vita upplever i miljöer där de är i minoritet. Det spelar liksom ingen roll för tonåringen som blir nedslagen av ett “invandrargäng” under parollen “jävla svenne!” att hen inte är strukturellt förtryckt, eftersom hen fortfarande känner sig extremt utsatt. Det spelar ingen roll att inte alla, eller ens en bråkdel av invandrare agerar på det här sättet. De utsatta måste fortfarande känna att de blir tagna på allvar, annars kommer de att rösta på SD. Väldigt ofta blir det nästan någon form av victim blaming när rätten att känna sig utsatt tas ifrån dem.
Det innebär dock inte att Sverigedemokraternas tankegångar eller förklaringar ska accepteras. Bråkiga “invandrargäng” bråkar inte för att de är invandrare, men det är en klen tröst för de utsatta. Därför måste fortfarande problemen med stökiga förorter hanteras, genom att de som bor där också får komma in i samhället och genom att vi slutar dra bort alla resurser, ungdomsgårdar och liknande från förorterna. Vi måste skapa en tryggare förort, helt enkelt.
När den här typen av problematik diskuteras är det väldigt lätt att falla in i en dikotomi-tanke. Vita kan inte känna sig utsatta eftersom icke-vita är utsatta. Det ena utesluter dock inte det andra och både vita och icke-vita utsätter varandra för skit, eftersom de själva känner sig utsatta. Grupperna är sekundära, det är bara en socialt skapad skiljelinje, det viktiga är att den som är utsatt för skit ibland börjar utsätta andra för skit. Samma princip gäller också förortskravallerna som varit. Det har inte ett skit med etnicitet att göra, men vi måste visa oss förstående mot alla som blir utsatta. Och det är vänstern väldigt dåliga på att göra idag.

För att sammanfatta…
För att få bukt med SD så måste vi fokusera på att övertyga deras väljare. Att blint se dem som hemska rasister som måste bekämpas istället för människor som hamnat där av en anledning skapar en ont-gott-uppdelning som inte existerar på riktigt och som i slutänden stjälper snarare än hjälper kampen för ett samhälle utan rasism. Det är inte lika sexigt som att vara en häftig revolutionär som står och skriker på gatan, men det är i grund och botten enormt mycket mer effektivt. Vi kan aldrig bekämpa rasismen genom att fokusera på att omvända de som inte röstar på Sverigedemokraterna. Det är SD-väljarna vi måste rikta in våra ansträngningar på. Och demonisering kommer inte hjälpa ett skit.
Ta Sverigedemokraterna på allvar och lyssna på dem. De har inte rätt i sin analys, men vi måste förstå och ha empati med dem. Annars kommer vi aldrig kunna övertyga dem.


De olika partiernas skolpolitik inför valet

Lärarnas riksförbund länkade idag till en lista på vad riksdagspartierna själva säger är deras fem viktigaste skolfrågor. Och eftersom att jag ska bli lärare så är det förstås frågor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så därför tänkte jag gå igenom vad de olika partierna har svarat och kommentera det hela.

Socialdemokraterna
1) Mindre klasser, för att eleverna ska få bättre stöd.
2) Skickliga lärare, förbättra arbetsvillkor, löner, karriärmöjligheter, kompetensutveckling och minska administrationen.
3) Jämlik skola, öronmärkta pengar till skolan och behovsfördelning av resurser. Läxhjälp till alla i skolan och bort med läxrut.
4) Skärpta regler för friskolors vinstuttag.
5) Obligatoriskt gymnasium.

Mindre klasser är förstås bra i teorin, men det finns ingen egentlig forskning som visar på stora förbättringar av det hela. Därför är det för mig konstigt att ha det som prio ett. I så fall är nummer två betydligt viktigare, men det är beklagligt att sossarna är väldigt vaga i förslaget vilket får det att låta mer som valfläsk. Det känns kort och gott en smula okonkret.
Idén om en jämlik skola är väldigt bra och kommer att gynna samhället i stort. Förslagen är också konkreta.
Förslag nummer fyra är dock pinsamt abstrakt, särskilt med tanke på att sossarna inte motsätter sig ett vinstuttag, de vill bara minska det. För mig är det lite att erkänna problemet, men att inte våga göra något åt det.
Slutligen är idén om ett obligatoriskt gymnasium fin på pappret, men i grunden en ganska dålig idé eftersom det dels inte finns den typen av resurser för att garantera att de elever som har svårt i skolan får det stöd de behöver, sossarna vill som bekant inte riktigt höja skatterna, men också för att det tar bort ett av gymnasielärarnas viktigaste maktmedel, nämligen att gymnasiet just är frivilligt vilket gör att man kan ha högre förväntningar på eleverna som går där. Det finns en risk att kvaliteten devalveras.

Moderaterna
1) Fler karriärstjänster för lärare.
2) Mindre administration för lärare.
3) Mer lärarledd undervisningstid.
4) Tidigare stöd.
5) Tidigare kunskapsuppföljning.

Idén om karriärstjänster för lärare är rakt igenom väldigt dålig eftersom den gör skillnad på lärare och lärare. Huruvida en lärare lyckas bra i sitt jobb eller inte ligger delvis utanför läraren själv eftersom det beror på vilka elever en får. Karriärstjänster riskerar att göra så att ännu färre lärare vill arbeta med “problemgrupper”, eftersom de då kommer få det väldigt svårare att visa vad de går för i resultatsväg. Vissa klasser är helt enkelt svårare att arbeta med än andra. Vidare uppmuntrar det till konkurrens inom lärarkåren, och det är extremt viktigt att yrkesgruppen förblir enad.
Mindre administration för lärare är bra, för det är ett av huvudproblemen som lärare möter. Problemet är att det dels är Alliansen som ökat administrationsbördan, och dels att med Alliansens vinster-i-välfärden-politik så blir det väldigt svårt att betala för den personalökning som kommer att krävas för att minska administrationen.
Mer lärarledd undervisning är egentligen inte det huvudsakliga problemet. Eleverna har redan ganska mycket lärarledd undervisning. Förslaget skulle passa bättre på universitetet för oss som pluggar samhällsvetenskapliga eller humanistiska kurser.
Tidigare stöd är bra i teorin, men moderaterna lämnar inga förslag på hur det ska genomdrivas. Vad det femte förslaget beträffar är det ett lite tjusigare sätt att säga att de vill ha tidigare betyg, något som är ett genuint uselt förslag. Den pedagogiska forskningen visar att betyg uppmuntrar till en yttre motivation snarare än den inre, som är bättre, och de tar fokus bort från kunskapen och leder in eleverna på ett resultatfokus istället. Betyg i dagsläget är snarare ett nödvändigt ont. Moderaterna har också pratat om att lärare missar elever som det går dåligt för och att de därför vill ha tidigare betyg, Det är skitsnack. Problemet är att det inte finns resurser för att hjälpa eleverna som sackar efter.
Kort sagt kan man säga att moderaterna inte lämnar några som helst konkreta förslag i sina viktigaste skolfrågor. Det säger sig vara för diverse saker, men har hittills inte gjort särskilt mycket för att faktiskt förändra det hela. De kommer med värdeomdömen snarare än förslag och det luktar valfläsk på lång väg.

Miljöpartiet
1) Mindre administration för lärare.
2) Högre löner och bättre möjligheter till kompetensutveckling.
3) Skolor får inte drivas i vinstsyfte.
4) Bättre elevhälsa och studie- och yrkesvägledning.
5) Mindre elevgrupper och mer behörig personal i förskolan.

Mindre administration för lärare är som sagt ett av huvudproblemen för lärare, vilket gör det bra att MP har satt det som prio ett. Högre löner kommer också att göra läraryrket mer attraktivt, vilket gör att fler kommer att söka till utbildningarna. Ju fler som söker desto mer kompetent blir yrkeskåren, åtminstone i teorin.
Förbud mot vinstuttag är väldigt bra, och i min mening ett av huvudproblemen. Jag kan personligen känna att MP varit väldigt mesiga i sin retorik på det området och velat ganska mycket, så det är skönt att se dem komma med det uttalandet. Skattepengar ska inte gå till privata aktörer.
Bättre elevhälsa är otroligt viktigt, eftersom eleverna tillbringar så stor del av sin tillvaro i skolan. De har rätt till en god arbetsmiljö. Bristen på kuratorer och resurser till elevvården är också en starkt bidragande faktor till många av de sociala problemen som finns i skolan.
Mindre elevgrupper är inte det viktigaste i den vanliga skolan, men det är desto viktigare i just förskolan, så MP träffar rätt där. För att få mer behörig personal krävs dock en statushöjning av förskoläraryrket, så vi får hoppas att MP också syftar på dem i det andra förslaget.

MP har bra idéer, men jag är osäker på hur de planerat att finansiera det hela eftersom de, mig veterligen, är ganska mesiga i skattefrågan. Om vi inte höjer skatterna så kommer vi inte få in de pengar vi behöver för att göra en bättre skola.

Folkpartiet
1) Högre lärarlöner.
2) Förstatliga skolan.
3) Betyg från årskurs 4.
4) Ordning och studiero.
5) Fler speciallärare.

Folkpartiet har försökt skapa bilden av sig själva som skolpartiet i Sverige, men det är synd att deras förslag sällan håller. Det finns nog ingen politiker som är lika avskydd bland både lärare och pedagogiska forskare som Jan Björklund. Han vet helt enkelt inte riktigt vad han pratar om.
Högre lärarlöner är förstås bra, och det är glädjande att FP satt det som prio ett. Tyvärr svarar de inte på var pengarna ska komma ifrån eftersom de med glädje sänker skatterna som galningar. Utan skatter så får staten inte in pengar, vilket leder till att det inte finns resurser för att höja lärarlönerna.
Att förstatliga skolan är bra. En centralisering kan behövas eftersom staten då blir huvudman istället för kommunerna. Vi har redan sett mycket misskötsel från kommunernas sida och eftersom den statliga politiken är närmare granskad kan det vara positivt. Jag tror att med ett förstatligande så kommer kommunernas tendens att ta pengar från skolan att minska.
Betyg från årskurs fyra är ett fullständigt idiotiskt förslag. Tidiga betyg leder inte till bättre resultat, utan idén bygger på premissen att lärare skulle missa elever i behov av stöd. Det är överlag inte så, utan det handlar snarare om att resurserna saknas. Vidare leder betyg som sagt till ett resultatfokus istället för ett kunskapsfokus, och tanken med skolan är att eleverna ska lära sig saker. Inte att de ska få betyg. Den pedagogiska forskningen är i princip enad om att det är en dålig idé, något som FP högaktningsfullt skiter i. Det är aktivt kunskapsfientligt.
Ordning och studiero är å andra sidan ett väldigt bra förslag. Det problem som elever själva uppger är störst i skolan är just att det inte finns någon studiero. Tyvärr har bristen på studiero ofta sin grund i problem utanför hemmet, såsom klassproblematik. FP ger heller inte några konkreta förslag på hur ordningen ska ökas.
Fler speciallärare är också positivt. Men finns pengarna?

Folkpartiet har en tendens att kasta sig med buzzwords när de talar om skolan. De är väldigt populistiska och riktar in sin skolpolitik på folk som inte kan så mycket om skolan. De sågas ständigt av både lärare och forskare. Ha det i åtanke när du röstar.

Centerpartiet
1) Riktigt duktiga lärare.
2) Kompetensutveckling för lärare och ökade karriärmöjligheter.
3) IT-lyft för lärare.
4) Resursfördelning som ger de elever med de största behoven mer.
5) Ge skolor arbetsro så att man nu kan genomföra alla de reformer som beslutats och som de flesta anser kommer att ge högre kvalitet.

Det första förslaget är ett skämt. Det är bara populism. Och det hjälper inte att lärarutbildningen ofta är ganska dåligt strukturerad.
Karriärmöjligheter är i sig konstigt eftersom skolan inte bygger på den principen. Ska det gå att göra karriär inom skolan måste man skapa en hierarki mellan lärare, något som är aktivt skadligt för samarbetet inom lärarlaget.
IT-lyft är bara fånigt, eftersom okunnighet om IT främst grundar sig i en generationsskillnad. Många av de äldre lärarna är inte uppväxta med det. Sen används IT, eller IKT som det talas om i skolan, redan väldigt mycket av lärare och de flesta skolor har en webplattform i still med Fronter eller ItsLearning. Förslaget kommer i grunden inte göra något åt problemen i skolan, utan är mer något som ser sexigt ut för det otränade ögat.
Resursfördelning är ett bra förslag, likaså tanken om att lugna ner sin förändringsiver så att de redan gjorda förändringarna kan genomföras. Det tar tid för skolan att förändras, vilket gör att det inte går att kasta fram förändringar i den takt som Alliansen gjort. Däremot satte jag kaffet i halsen när jag läste “som de flesta anser kommer att ge högre kvalitet”. Det är skitsnack. De flesta anser att Alliansens förändringar generellt sett är väldigt dåliga. Dåligt underbyggda, utan förankring i forskningen och uselt genomförda.

Det är intressant att centern inte nämner sina tankar om massor av kurser i entreprenörskap, ett förslag som är genomkorkat men som de drivit väldigt hårt. Problemet är ju att alla inte kan vara entreprenörer, så att ha kurser i det blir väldigt konstigt eftersom kurserna då måste hållas på bekostnad av något annat, viktigare.

Sverigedemokraterna
1) Återförstatliga skolan.
2) Se över friskolereformen och göra det svårare att starta friskolor.
3) Tioårig grundskola.
4) Värna om mindre skolenheter och motverka fortsatt nedläggning av småskolor och landsbygdsskolor.
5) Betyg från årskurs fyra.

Att återförstatliga skolan är som sagt en bra idé. Däremot tycker jag verkligen inte att det bör vara prio ett. Att se över friskolereformen är också i sig bra, precis som att göra det svårare att starta friskolor. Problemet är att roten i problemet snarare är vinstuttaget och den ökade konkurrensen mellan skolor. Det tar SD inte upp.
Tanken om en tioårig grundskola kommer troligtvis inte att göra särskilt mycket, däremot är idén verkligen inte dålig. Det kan bidra till en viss utjämning om sexårsverksamheten blir obligatorisk, eftersom elever som inte har lika mycket stöd hemifrån då lättare kan få det.
Att småskolor och landsbygdsskolor läggs ned är givetvis problematiskt, men det handlar framför allt om den ekonomiska politik som bedrivs av Alliansen. Som SD röstar med i nio fall av tio.
Betyg från årskurs fyra är, som jag tidigare nämnt, genomkorkat.

Det är dock intressant att SD har bättre skolförslag än flera av Allianspartierna. Däremot hindrar inte det att SD är ett rasistiskt parti, något som aktivt kommer skada skolan och göra den mindre likvärdig. Ett av skolans grunduppdrag är att eleverna ska vara trygga i sin skolmiljö, något som SD:s politik aktivt förhindrar eftersom de motsätter sig elevernas religionsfrihet. SD nämner dessutom inte alla sina förslag eftersom de även har talat om att återinföra kristendomsundervisning och begränsa sexualundervisningen, något som är rent vansinne. Rösta vad du än gör inte på SD ifall du vill ha en bra skola.

Vänsterpatiet
1) Stoppa vinstintresset.
2) Öka lärartätheten/minska elevgrupperna.
3) Öka likvärdigheten och minska segregationen.
4) Se över fria skolvalet, införa närhetsprincipen.
5) Förstatliga skolan.

Att stoppa vinstintresset i skolan är extremt viktigt, eftersom det dels leder till att mindre pengar hamnar i skolorna om mer pengar går till riskkapitalisternas privata bankkonton. Det är också det som gör att många friskolor startas som konkurrerar med de kommunala och då drar ned kvaliteten i stort.
Ökad lärartäthet är bra i teorin, men lärartätheten i Sverige är överlag inte jättedålig. Jag skulle snarare säga att det behövs mer omkringpersonal i skolorna. Lärarsekreterare, kuratorer, elevvårdsteam, rastvakter, stödpersoner, osv.
Ökad likvärdighet och minskad segregation är V nog ensamma om att faktiskt ta upp, och det visar på en medvetenhet om att skolorna hänger ihop med resten av samhället. Om vi har en segregerad skola så kommer vi märka det sen i samhället när eleverna lämnar skolan, och det kommer att öka klyftorna. Mer likvärdighet i skolan är också extremt viktigt eftersom alla skolor i Sverige ska vara bra och alla elever har rätt till en bra utbildning.
Vad det fria skolvalet beträffar är jag kluven. Det är problematiskt i och med att det flyttar över ansvaret på föräldrarna och eleven att välja en bra skola istället för att alla ska vara bra. Valfrihet i välfärden överlag har fått de konsekvenserna. Det har även öppnat för de privata vinstintressena, men jag tror ändå att skolvalet i grunden är bra. Det är viktigt för elever att kunna välja en skola med en pedagogik och en atmosfär som passar dem. Jag vet att jag själv var överlycklig över att komma ifrån min högstadieskola till en gymnasieskola som passade mig som person betydligt bättre. Det stora problemet för mig är vinstintresset och konkurrensen mellan skolorna om eleverna. Men det tar V å andra sidan upp i sin första punkt.
Att förstatliga skolan tycker jag, som tidigare nämnt, är en bra idé.

Det jag saknar i vänsterns politik är konkreta förslag som förbättrar lärarnas arbetssituation, något som är A och O för att säkerställa en välfungerande skola. Vi möts av ständiga larmrapporter om att lärarnas arbetssituation suger, och jag vet att V också tagit upp problemet mycket. Det är bara synd att de inte rankar det på topp fem.

Kristdemokraterna:
1) Mer lärarledd tid, speciellt i svenska med fokus på läsning.
2) Speciallärarlyft.
3) Lärare ska ha mandat att skapa trygghet och arbetsro i klassrummet.
4) Statushöjning för läraryrket med bättre löneutveckling och karriärmöjligheter.
5) Elevhälsogaranti och krafttag mot mobbning.

Jag ska bli svensklärare, och ni kan inte få mig att sluta prata om hur otroligt viktigt det är att läsa och skriva mycket för att utveckla en god språklig förmåga. Däremot tror jag inte att problemet är att det är för lite lärarledd tid. Mer svenskundervisning är förstås bra, men det känns ändå inte riktigt som roten av problemet. Jag skulle snarare säga att det ligger i själva samhällskulturen att vi föredrar snabb underhållning istället för den långsammare som läsning erbjuder.
Fler speciallärare är bra, lika så delen om lärarlönerna i det fjärde förslaget. Problemet är var pengarna ska komma ifrån.
Att lärare ska ha mandat att skapa trygghet och arbetsro i klassrummet är en intressant sak att ta upp då huvuddelen av skapandet av trygghet och lugn inte kommer ifrån maktmedel. Att sätta “hårt mot hårt” är i själva verket en extremt dålig strategi, eftersom många elever som bråkar på lektionerna kommer ifrån hem där de är vana vid aggressiva beteendemönster. Man handskas helt enkelt bättre med en stökig elev ifall man är varm och lugn än om man blir arg och tar till tvångsmedel. En bra lärare är inte auktoritär, utan ser istället till att alla gränser och regler är logiskt förklarade och förankrade i elevernas egna åsikter och värderingar. Däremot är förstås vissa ökade befogenheter i fråga om mobiltelefoner och annat störande förstås inte helt fel. Tyvärr så måste de också gå att genomdriva, och även om en lärare har rätt att beslagta en telefon så ska vi inte behöva ta dem med våld. Då behöver vi säkerhetsvakter som gör det istället, och det vore kanske inte helt bra för skolmiljön.
Karriärmöjligheter är inte något vidare förslag, som vi redan varit inne på, däremot är det bra att KD tar upp mobbning som ett problem. Det blir dock lite intressant då de är ett väldigt hbtq-ovänligt parti, och hbtq-elever löper en betydligt större risk att mobbas och råka illa ut. Det är förstås bra att KD tar upp problemet, förstås, men jag har lite svårt att ta dem på allvar i frågan eftersom de själva bidrar till att skapa negativa normer som slår hårt mot redan utsatta elever.

Förslag jag saknar:
Minskade hyreskostnader: En ofantligt stor del av skolornas budget går i dagsläget till hyreskostnader. Kostnaderna för hyran har mångdubblerats under den senaste tiden. Det händer trots att många skolor huserar i kommunalt ägda lokaler, men ökade hyreskostnader blir ett sätt för kommuner att flytta över pengar från skolan till andra delar av kommunen. Detta trots att skolan är en av de viktigaste samhällsinstanserna vi har.

Ta bort skolpengen: Skolpengen bygger dels på idén om att alla elever är likadana, något som förstås är idiotiskt. Och innan någon börjar ropa om att det precis är så socialister tänker så vill jag påminna om att Marx själv talade om “av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, vilket rätt uppenbarligen syftar på att folk har olika behov och förmågor.
Vidare tar skolpengen enbart hänsyn till antalet elever på en skola, och ignorerar fullständigt det faktum att det finns fasta kostnader som man inte kommer ifrån oavsett hur många elever som faktiskt går på skolan. Det gör att skolpengen allvarligt missgynnar de mindre skolorna, och tvingar dessutom skolor att lägga ned väldigt mycket tid och resurser på att konkurrera om elever istället för att bedriva undervisning. Varför tror ni att så många skolor ger ut gratis datorer till sina elever? Jo, för att då söker fler elever till skolan och skolan får mer pengar. Det farliga med att betrakta elever och deras föräldrar som kunder som kan ta sina pengar någon annanstans är att det viktiga för en skola blir att vara så attraktiv som möjligt, inte att vara så bra som möjligt, och det är en stor skillnad där.

Slutlig analys:
Av partierna så är det V och MP som är mina två starkaste kandidater i skolfrågorna. MP har förslagen som är bäst för mig som blivande lärare, däremot har V förslagen som är bäst för samhället som helhet. V är också det parti som främst verkar inse att skolan är en del av samhället och inte en instans som står utanför. Skolan påverkas av vad som händer i samhället, om vi till exempel får ökade klassklyftor så kommer det märkas i skolan.
Jag kommer att rösta på V, däremot tänker jag inte förneka att MP har sina starkaste sidor i just skolfrågor och miljöfrågor. Där tycker jag de och V är likvärdiga. Tyvärr är MP:s övriga politik inte lika bra.


Om det här med att tårta folk

Någon har slängt en tårta i ansiktet på någon igen. Wow. Sjukt häftigt ställningstagande.
Jag tror att det som gör mig mest irriterad över de här tårtningarna är att personerna som gör det är så genomkorkade. Sådana kompletta idioter, och så totalt verklighetsfrånvända att jag nästan blir mörkrädd. Och innan någon börjar gnälla så nej, jag säger inte att en tårta är ett hot mot vår demokrati. Det är det inte. Däremot är det fortfarande något som bara görs och hyllas av personer som är så korkade att de borde ha tillsyn dygnet runt för att förhindra att de råkar kväva sig genom att svälja legobitar.

Låt mig förklara.
Att tårta någon är nämligen så jävla liberalt. Vilket är ironiskt eftersom de som tårtar folk i nio fall av tio hör hemma på vänsterkanten och således säger sig motarbeta den liberala ideologin. Så det är sjukt ironiskt att deras individfokus i princip är hundraprocentigt. Bara det är skäl nog för att ringa i idiot-klockorna och trycka ned en dumstrut över öronen på personen. Bara: “Jag ogillar ett strukturellt problem, därför kommer jag lägga all skuld på en enskild individ som får agera representant för problemet och det jag kanske som mest lyckas med är att få just den enskilda individen att hålla käften. Men troligtvis inte ens det. När jag sedan kastat min tårta agerar jag som om det är en stor seger trots att jag inte gjort ett piss för att påverka strukturen i sig, utan snarare bara solidifierat folks uppfattningar, något som i längden kommer göra det svårare att ändra strukturen. Allt jag lyckades med var att göra en enskild individ kladdig. Fan vad duktig jag är.”

Det här är den totala revolutionsromantiken. Det saknas eftertanke och handlar bara om att höja det egna, personliga egot och statusen i den egna gruppen. Det leder inte till några som helst förändringar, och bara ett fullständigt pucko skulle tro att en kastad tårta i ansiktet på en person skulle leda till att en struktur, alltså ett nät av samhällsnormer, skulle förändras. Istället är det bara osnutna jävla tonåringar som ligger bakom det här. Omogna idioter som inte bryr sig ett skit om att förändra samhället, utan istället bara går igång på idén om att vara “rebeller”. Det handlar inte om världen eller om deras sakfråga, eftersom jag tvivlar på att det finns någon som är så intelligensbefriad att hen på allvar tror att en tårta i fejset på någon kommer att förändra samhället. Det handlar om tårtkastarens självbild, och om att hen vill runka av sitt eget jävla ego.
Att bara se till individen istället för strukturen är liberalt. Och det är askorkat ifall en vill förändra en struktur att rikta in all energi på en person i maktposition. Det fungerar liksom inte så. Vill vi förändra strukturen måste vi förändra de som upprätthåller den. Alltså folket. Alltså allmänheten. Alltså alla, eller majoriteten. Då räcker det inte med en tårta i fejset på en enskild person, även om vi bortser ifrån att bara en idiot på allvar tror att en tårta i ansiktet ens skulle förändra den personens uppfattning. Jag hade kunnat vänta mig det här från MUF, men jag trodde fan att vänstern skulle veta bättre. Men tji fick jag.
Jag, och väldigt många andra bättre och visare människor, ägnar sjuka mängder tid och energi åt att försöka skapa en samhällsförändring, och vi arbetar inte så hårt bara för att det ska trilla in någon jävla åsna och förstöra allt genom att få oss andra att framstå som kompletta idioter på grund av association.
Håll tårtan för dig själv, din jävla idiot! Sluta förstöra vår kamp för ett bättre samhälle bara för att du vill få ligga på nästa vänsterfest!

(Märk väl att jag nu inte ens gått in på att det faktiskt måste upplevas rätt hotfull för en person som fått motta massor av dödshot att någon lyckas smuggla fram en tårta, som är större och otympligare än ett vapen, och komma nära nog att använda den. Men det kan ju vara värt att ta i beaktande också.)


Kort om problemet med ordningsbetyg

Björklund har aldrig gjort någon hemlighet av att han vill se mer ordning och reda i skolan. Och nu kommer ni väl knappt tro mig, men jag tycker han har helt rätt. Ett av de större problemen i skolan nuförtiden är att elever, och lärare, inte får någon arbetsro och har en undermålig arbetsmiljö. En arbetsmiljö vi aldrig hade accepterat i någon annan situation, men som tydligen är helt okej i skolan. Så där har Björklund helt rätt.

Synd bara att hans förslag är skit.
Problemet är att ordningsbetygen som Folkpartiet föreslår inte är en lösning. Tanken är att de ska agera normerande och komma som en press på elever som inte sköter sig att de då får dåliga betyg, men betyg har generellt sett inte en särskilt normerande effekt, utan blir snarare en ökad stressfaktor. De elever som stökar och stör mest är dessutom oftast inte de som bryr sig mest om sina betyg, så att ta in ett påverkansmedel som främst riktar in sig på en grupp för att komma åt en annan grupp är ganska konstigt. 

Istället skulle jag gärna se en satsning på ökat stöd till elever med problem, direkta åtgärder mot våld/hot/trakasserier och att föräldrar slutar curla sina ungar utan istället involverar sig i deras skolgång. Ordningsbetyg blir bara att sopa problemen under mattan, och en populistisk lösning på ett verkligt problem.


“Inte alla män” – Vore det egentligen så svårt?

Inom den feministiska kontexten finns det överlag ett mycket stort förakt mot de så kallade “inte alla män”-männen. Män som reagerar mot formuleringar som “mäns våld mot kvinnor” med att påpeka att alla män minsann inte brukar våld mot kvinnor.
Jag har länge hållit med om att de här personerna är ganska fåniga, men på sistone har jag börjat fundera över ifall de ändå inte har en poäng?

Det finns förstås olika grader i helvetet. Jag är nu inte intresserad av att försvara personer som alltid känner sig nödgade att avbryta diskussioner om t ex våldtäkt med påpekanden om att vi inte får glömma bort att många män inte våldtar eller uppmaningar om att skänka en trevlig tanke åt alla de fina och trevliga män som också finns där ute. Det här beteendet stammar troligen ur någon sorts självhävdelsebehov och är inte något jag uppmuntrar eller uppskattar. De här personerna kommenterar utan att något angrepp på män som grupp föregått inhoppet och tycks triggas av att de upplever att stämningen blivit lite för negativ. Det är helt enkelt inte dem jag syftar på när jag talar om eventuella poänger. Det jag istället funderar över är vad man egentligen får ut av att strunta i att precisera att man talar om “män som grupp” och inte “alla individuella män” eftersom det uppenbarligen är väldigt många som tolkar det så.

Det vanligaste argumentet jag hört är att det är väldigt opraktiskt att säga “män som grupp” istället för “män”, men jag vet faktiskt inte om jag tycker att det håller. En väldigt stark fråga inom feminismen är att ändra sitt språkbruk för att ifrågasätta de normer som man reproducerar genom sitt sätt att prata på, eftersom man helt enkelt ska försöka undvika att exkludera och såra folk. Men frågan är då varför det plötsligt inte anses vara relevant att ändra sitt språkbruk för att undvika att såra i just det här fallet? Detta trots att kampen blir oändligt mycket mer effektiv ifall folk slutar tro att man pratar om något som man faktiskt inte pratar om.
Och jo, jag vet hur det brukar låta. “Jag kan ju faktiskt inte ta ansvar för hur andra tolkar mig”, men jo, det kan du faktiskt visst och det ska du göra. Det är du som kommunicerar som har ansvaret att se till så att folk uppfattar din kommunikation som du avsett. Inom rimlighetens gräns, förstås. Det är därför det inte fungerar för folk att ursäkta sig med att de inte menade något illa när de t ex använder rasistiska termer, det är helt enkelt fortfarande deras ansvar att se till så att folk förstår hur de menar, och att de inte tar illa upp när de försöker kommunicera något.

På ett plan vill jag gärna dra paralleller till det oerhörda motståndet mot ordet “hen”. Jag tror faktiskt inte att motståndet grundar sig i något förakt mot människor som inte definierar sig utifrån rådande genusmönster, utan jag vill påstå att det snarare kommer ur att det helt enkelt är väldigt obekvämt att ändra sitt språkbruk, samt en omedvetenhet om att det faktiskt finns människor som varken känner sig bekväma med att använda “han” eller “hon” för att definiera sig själva. De flesta jag pratat med som varit skeptiska eller rent anti “hen” har ändrat uppfattning så fort de faktiskt förstått att det är sårande för folk att förvägras att definiera sig som de själva vill, och även om de kanske inte blivit begreppets varmaste förespråkare så har de i alla fall gått med på att ifall de möter någon som vill bli kallad “hen” så kommer de respektera det. Men motståndet kom helt enkelt av att det är obekvämt att ändra de språknormer man är van vid eftersom man då måste hejda sitt samtalsflöde för att tänka efter.
Jag säger nu förstås inte att allt “hen”-motstånd kommer av det här, eller att det inte finns ett oerhört förtryck mot människor som inte vill definiera sig utifrån det binära könssystemet. Det förstår ni själva. Men mycket av det jag stött på kommer just av en ovilja att förändra tankemönster som fungerar för en själv än av ren illvillighet. Men om de här personerna ändå kan tänka om för att inte såra andra, då borde väl vi feminister, vars grundläggande politiska idé bygger på nytänkande i de här banorna, också kunna göra det?

“Inte alla män”-männen anklagas ofta, och med visst fog, för att ta fokus från den faktiska frågan det handlar om. Men de är inte ensamt skyldiga där, eftersom fokuset i lika hög grad tas från frågan av de personerna som vägrar att själva anpassa sitt språkbruk för att inte göra folk ledsna och istället startar en diskussion om det. Att använda ordet “män som grupp” istället för “män” kommer inte att leda bort fokuset från den strukturella problematiken och skapa tron på att det bara rör sig om ett problem mellan individer. Tvärtom så blir uttalandets strukturfokuserande ambition bara tydligare med den korrigeringen, samtidigt som färre kommer att såras och fler kommer förstå vad vi menar. Det enda argument jag kan hitta för att inte göra det tillägget är att det är obekvämt eftersom det tvingar en att tänka efter innan man pratar. Men om det är det vi begär att andra ska göra, kostar det oss verkligen så mycket att föregå med gott exempel?

Jag förstår att de flesta helt enkelt menar “män som grupp” eller “den manliga könsrollen”, men jag tycker det är så sjukt tråkigt att se alla gräl och diskussioner som egentligen bara grundar sig i att man missförstår varandra.


Att ogiltigförklara ett helt köns historier

Något jag kan reta mig på är attityden om att det är så jäkla nice att vara man. Jag menar inte att påstå att vi i egenskap av män inte tillhör en privilegierad grupp, det gör vi verkligen. Men jag tycker fortfarande det är avgjort problematiskt när det kommer kvinnor, som i ärlighetens namn inte har en susning om hur det är att vara man, och får det att låta som att livet är en dans på rosor eller att man åtminstone aldrig stöter på problem i egenskap av att vara just man.
För det är väl att ta sig tolkningsföreträde om något?

Ifall jag någonsin tar upp det här så möts jag ofta av svaret att det är självklart att män också stöter på problem, och att de är väl medvetna om att machokulturen skadar män enormt mycket. Så varför ser då retoriken ut som den gör? Varför utmålas mäns liv som riktigt nice i patriarkatets regi, om det nu finns en sådan medvetenhet om att så faktiskt inte är fallet. Beror det på att kvinnor som grupp har det värre och att man då ser mäns situation i relation till kvinnors? Det innebär ju att man köper dikotomin man vill kritisera, att man förlitar sig på en svartvit analys istället för att se nyanserna. Och det är i mina ögon avgjort problematiskt.

Därför är det ett problem när vi ogiltigförklarar mäns känslor av utsatthet, skrattar bort det eller svär om “vita kränkta män”. Det är helt enkelt inte så enkelt, och det är verkligen inte upp till folk som inte är män att avgöra huruvida män faktiskt är utsatta eller inte. Sen finns det såklart de män som svär på att män inte är det minsta utsatta, men vi har ju Blondinbella också. Det är helt enkelt inte något bevis.

Jag påstår inte att vi lider någon brist på mäns historier i offentligheten, men problemet är att det bara är en väldigt begränsad del av de historierna vi hör. Det blir inte en fungerande analys ifall vi enbart fokuserar på könstillhörigheten eftersom vi då blir fast med de historier vi redan har, vilka är historier vi inte alls behöver. Jag säger inte att vi inte behöver kvinnors historier, det behöver vi verkligen och det finns på tok för få av dem. Men vi behöver också få in mäns historier, rätt historier. Historier om svaghet, smärta och problem. Historier om vad som faktiskt händer istället för skeva solskenshistorier eller berättelser om styrka och framgång.
Egentligen har jag svårt att själv se problemet med att relatera till historier av folk som inte delar ens egen könstillhörighet, men samtidigt är jag inte naiv nog att tro att det inte skulle vara ett problem för andra. För i det sexistiska samhälle vi lever i så lär vi oss bara att relatera till historierna hos de som har samma könstillhörighet som vi själva har, och i allra högsta grad ifall man råkar vara man. Jag förespråkar givetvis att män också ska lära sig att identifiera sig i kvinnors historier, men för att de ska kunna göra det måste de också få lära sig att göra det. Och så ser det inte ut nu. Det finns såklart positiva historier med, men de är fortfarande få. Populärkulturen går delvis åt rätt håll, men livet är mer än bara populärkultur.

Så är det då inte läge att vi diskuterar mansrollen?
Och jag menar inte att diskutera den som att bara sitta och peka ut problem som måste ändras i den, jag tvivlar på att det ger så mycket i längden. Jag menar istället att faktiskt diskutera den, vad den innebär och vilka konsekvenser det faktiskt leder till. Att vi måste sluta att enbart se män som aktiva agenter utan också börja betrakta dem utifrån ett objektiviserande perspektiv. Att tala om hur män påverkas av rollen.
Jag påstår givetvis inte att det är feminismens fel att det ser ut så här. Det är inte så enkelt och det är just simplifieringens förförelse jag vill undvika. Det finns lika många olika feminismer som feminister och att försöka utmåla en rörelse som enhetlig på det planet är idiotiskt. Men jag tror att det i allra högsta grad är relevant att vi börjar fråga oss hur vi faktiskt blivit som vi är, istället för att bara påpeka att det är fel. Att våld är fel vet vi redan, men hur har det egentligen blivit så? Jag tror inte vi någonsin kommer att lösa problemen om vi inte förstår dem, och i det enögda debattklimatet som färgar samhället idag så tror jag förståelsen fortfarande är långt bort. Men försöken att faktiskt förstå manligheten annat än utifrån ett simplistiskt, problemidentifierande perspektiv är ansträngningar jag sällan ser, oavsett i vilken ringhörna jag väljer att titta.


Att kasta om bevisbördan vid våldtäkt – En total katastrof

I dagarna kunde vi läsa på UNT att det kommit in ett lagförslag från det nya zeeländska labourpartiet om att flytta bevisbördan från den anklagande till den åtalade när det gäller våldtäkter. Det har också förekommit vissa, lyckligtvis väldigt få, som menar att det här också borde göras i Sverige. Det är fullständigt bisarrt. Det slår det ut hela den svenska legalitetsprincipen som säger att man är oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Oskyldig till dess att motsatsen bevisats är den maxim som hela det svenska rättssamhället vilar på, eller åtminstone ska göra i teorin, och att ta bort den vore en allvarlig katastrof.

Först och främst skulle det leda till att rättssäkerheten sätts ur spel, vilket i sin tur skulle leda till att förtroendet för den svenska rättsapparaten direkt skulle omintetgöras. Lagar och regler fungerar bara så länge folk till åtminstone viss del har ett förtroende för att staten ska se till att dessa efterlevs, samt att man tror att man kommer få en rättvis behandling. Ifall bevisbördan flyttas så kommer folk i allt högre grad börja misstro staten, eftersom det helt enkelt kommer leda till fler orättvisa domar. Vilket folk kommer förstå. De enda stater där rättssystemet inte kapsejsar trots att gemene person överhuvudtaget inte litar på det längre är militärdiktaturer. Och deras rättssystem tenderar att inte vara helt fantastiska och är kanske inte riktigt vad vi borde försöka efterlikna.

Ett annat problem med att ändra bevisbördan är att det tar bort principen om att alla är lika inför lagen. Så länge man är oskyldig till motsatsen bevisats, alltså att bevisbördan ligger på staten och inte den åtalade, kan också bägge personerna räknas som lika. Går det inte att bevisa att brott har begåtts blir den åtalade, i teorin, friad. Ifall bevisbördan ändras till skyldig till dess att motsatsen bevisats, vilket är vad som förespråkas av det nya zeeländska partiet, kommer den åtalades röst väga mindre än den som anklagar. På ett plan blir det lite som i vissa länder där kvinnors vittnesmål bara räknas som hälften av mäns vittnesmål. Det innebär att vi alla slutar vara lika inför lagen.

Att få döms för våldtäkt beror förstås dels på att det här är fel åt andra hållet, vilket inte är okej, men också mycket på att brottet är extremt svårt att bevisa. Det innebär att friandena inte beror på att de åtalades vittnesmål väger tyngre, utan på att vittnesmålen väger lika tungt. Och när vittnesmål väger lika tungt och det inte finns någon bevisning så ska det generellt sett resultera i en friande dom. Det här suger förstås när det resulterar i att våldtäktspersoner kommer undan med sina brott, men om vi frångår den här principen resulterar det istället i att vi slutar vara lika inför lagen. En av de grundläggande pelarna i hela vårt demokratiska system sätts alltså ur spel.

En annan konsekvens det här skulle få är en skiftning i statens tvångsmedel. Staten har tillgång till ett visst antal sätt som de kan tvinga invånarna på. Till exempel får polisen arrestera folk mot deras vilja, domstolar får döma folk till fängelse och vissa statliga aktörer har också rätt att använda våld. Det går förstås att diskutera huruvida det här är bra att det finns eller inte, men generellt sett gör det statens möjlighet till maktutövande lite smidigare. Om du inte följer de regler vi, i teorin, gemensamt beslutat ska gälla, så kan staten tvinga dig att göra det, vilket gör att folk inte kan börja slå ihjäl varandra utan statligt sanktionerade konsekvenser. Men det är också sant att när staten får tillgång till ett nytt tvångsmedel brukar det börja som något som bara tillåts i extremfall, för att sedan normaliseras. Och det här visar alla tecken på att kunna skifta.
Även om vi idag säger att det bara ska gälla vid våldtäkter så kommer det snart höjas röster för att det även ska gälla i andra situationer. Folk kommer peka på att det fungerat bra när det gäller våldtäkter och en skiftning kommer att starta till dess att det nya tvångsmedlet blivit den nya normen. Det här har vi t ex sett hända när det gällde övervakning.
Ifall staten då får möjlighet att döma invånarna utan några som helst bevis, utan istället avkräva medborgarna att de ska bevisa sin oskuld så har vi ett allvarligt problem, som leder in till nästa punkt.

Det är nämligen väldigt svårt att bevisa sin oskuld.
Även om det är det stående temat i väldigt många filmer med sexiga advokater som ädelt tar sig an fall efter fall för att rädda stackars oskyldiga klienter så är det fortfarande väldigt svårt att lyckas bevisa oskulden.
Vi kan ta en urartad demonstration som exempel. Ponera att tvåhundra personer demonstrerar mot något, och bråk uppstår. Trettio personer grips men bara två av dem är faktiskt skyldiga till bråket. För att resterande tjugoåtta ska kunna bevisa sin oskuld krävs det i princip att de antingen filmat varje steg de tagit under hela demonstrationen, samt kan bevisa att filmen inte är manipulerad. Annars kan de lätt kastas i fängelse hela bunten (det är också därför domarna efter göteborgskravallerna var en så stor rättsskandal, de flesta dömdes utan särskilt mycket konkreta bevis). Är det istället som det ska fungera idag måste istället staten bevisa att de här trettio personerna gjort sig skyldiga till bråk, och inte bara deltagit i demonstrationen.

Det nuvarande rättssystemet får som konsekvens att skyldiga kommer undan med sina brott. Och det är meningen. Det är såklart inte idealiskt, men rättssystemet bygger på principen om att det är bättre att fria en skyldig än att döma en oskyldig. Och så måste det förbli för att inte rättssäkerheten fullständigt ska urholkas.

Jag skriver helt under på att våldtäkt är ett allvarligt samhällsproblem, men att underminera hela rättsapparaten är inte rätt väg att gå. Samtyckeslagstiftning och oaktsamhetsrekvisit är betydligt rimligare vägar att gå. Vidare måste rätten förstå att en våldtäkt fortfarande är en våldtäkt oavsett hur offret var klätt eller om offret och gärningspersonen känner varandra, har legat innan eller har hånglat under kvällen.
Men i ärlighetens namn tror jag att en normförändring är det som framför allt behövs. Jag tvivlar på att vi kan lösa problemet med våldtäkter på ett juridiskt plan, utan det måste ske på ett normsättande plan istället. Krossa könsrollerna, så är vi ett stort kliv närmare en lösning.