Den manliga kroppen

Ett vanligt meningsutbyte gällande objektifiering är att någon, oftast en man, kommer med påståendet om att män också objektifieras, och då ofta kommer med exempel i stil med gamla action-hjältar och seriefigurer som är väldigt starka, med stora, välsvarvade muskler, eller något i den stilen.
Dessa får ganska snabbt mothugg av genusintresserade människor som menar att de männen inte är objektifierande, eftersom de representerar en kraftsymbol och männen som avbildas är aktiva och inte passiva.

Båda har i grund och botten rätt men också fel.
De genusintresserade har absolut rätt i att det inte rör sig om objektifiering eftersom karaktärerna fortfarande behåller sin subjektivitet, och objekt och subjekt är varandras motsatser. Det är aktiva karaktärer som gör saker, och avbildningarna av dem är subjektifierande snarare än objektifierande.
De som menar att män objektifieras har också rätt, men de använder ordet “objektifiera” fel. Det de syftar på är att de här bilderna representerar ett svåruppnåeligt ideal som blir destruktivt för männen som internaliserar det. Och det är helt rätt.

Det folk överlag inte verkar tänka på är att män och kvinnor står inför väldigt olika typer av ideal som de förväntas anpassa sig efter och i alla fall försöka nå upp till. Där det kvinnliga idealet snarare fokuserar på skönhet och ett visst mått av passivitet fokuserar det manliga idealet istället på styrka och agens. Och från ett visst perspektiv är det givetvis mer positivt att vara ett aktivt subjekt än vad det är att vara ett passivt objekt, vilket gör att kritiken mot de manliga representationerna tenderar att ignoreras.
Men jag vill mena att det är ett stort misstag, eftersom objekt – subjekt inte är den enda distinktionen utifrån hur saker och ting bedöms, och att de manliga representationerna också är ett extremt svåruppnåeligt och i grund och botten destruktivt ideal. Men det är svåruppnåeligt och destruktivt på ett annat sätt än vad det kvinnliga idealet är.

Ytterligare en anledning till att frågan om mansidealet ibland inte riktigt tas på allvar är att det finns en bild som säger att det hela är ett ganska nytt fenomen och att män tidigare under historien kunnat göra lite vad de vill.
Det stämmer inte alls, men de manliga idealen har handlat mycket mindre om utseende än vad kvinnornas har gjort, åtminstone från urbaniseringen (idealen och könsrollerna under bondesamhället var i mångt och mycket rätt skilda från idealen som växte fram i städerna och bland överklassen under 17-1800-talen, vilka är de ideal som vi “ärvt” även om de också förändrats mycket). I grund och botten har de kvinnliga idealen varit knutna till kvinnans roll som passiv medan de manliga idealen har varit knutna till mannens roll som aktiv, det här säger ingenting, eller väldigt lite, om hur svåruppnåeliga de är utan bara att de är väldigt olika. Å andra sidan är det ett stort slöseri med tid att gräla om vem som har det värst när båda har det dåligt, så det är inget jag kommer fördjupa mig i.
Men ett tecken på att det varit svårt för många män att också nå upp till idealen är att många under 1800-talet inte hade råd att gifta sig, och de som kunde ofta fick göra det sent vilket var den största anledningen till de stora åldersskillnaderna mellan män och kvinnor i äktenskap.
Om en man i borgarklassen skulle gifta sig så var han tvungen att tjäna tillräckligt mycket för att ha råd med ett hus och hushåll och kunna försörja sin brud och deras framtida barn. Det var långt från alla män som alls kunde nå upp till det, vilket gjorde att de inte kunde gifta sig, och de som lyckades var ofta rätt gamla. Idealet sade helt enkelt att mannen skulle försörja sin fru. Kvinnorna, å andra sidan, skulle vara unga och fertila, vilket gjorde att kvinnor i artonårsåldern giftes med män i trettiofemårsåldern. (Här ser vi då ett exempel på hur idealen samverkar för att göra situationen rätt pissig för både män och kvinnor)

Det som dock har hänt nu är att utseendeidealen också blivit viktigare för män, till stor del på grund av att kvinnor nuförtiden kan och förväntas ha en egen ekonomi och försörjning. Det gör att kvinnor kan ställa andra typer av krav på sina potentiella partners, krav som är mer lika de som ställs på dem själva.
Det leder oss in på nästa punkt till varför mansidealen ses som mindre destruktiva:
Vi är helt enkelt inte lika vana vid att möta dem.
Vi är vana vid att det inte ställs några större krav på manligt utseende, utan att det är kvinnor som får den typen av krav på sig. Och eftersom vi också tänker dikotomiskt gällande kön så blir det lätt att man tänker att det som drabbar män inte drabbar kvinnor, och vice versa.
Det är också därför det på ett plan är lite mer rumsrent när en tjej dreglar efter en killes utseende än tvärtom. (Jag påstår nu inte att det inte förekommer att män dreglar efter kvinnors utseenden, tvärtom, men beteendet ses ned på även om det fortfarande är en väldigt stor del av vår kultur. Ja det är dubbelmoral, jag kommer skriva mer om det någon annan gång)  Vi har haft lång tid på oss att se konsekvenserna av utseendefokuset på kvinnor, men vi har inte hunnit göra det på män. Och eftersom vi i grund och botten fortfarande ser män och kvinnor som väsenskilda så inser vi sällan att det som är fel att göra mot kvinnor också är fel att göra mot män, och vice versa.

Det manliga kroppsidealet får, liksom det kvinnliga, många allvarliga konsekvenser. Bortsett från att folk mår dåligt psykiskt och sjukdomar som ortorexi och anorexi så ligger fokuset på att vara stark till att många män får väldigt svårt att hantera att vara svaga och sjuka. Dels att man trycker gränserna för mycket, men framför allt så blir det väldigt förödande rent psykiskt att befinna sig i ett stadie av långvarig sjukdom eller hälsoproblematik för en man eftersom man hela tiden förväntas vara stark och frisk. En man som ligger hemma med nackbesvär som gör att han inte kan ta sig ur sängen, eller en man med en kronisk förtvinande sjukdom som reumatism är inte “en riktig man”, allra minst i hans egna ögon.

Utifrån det här är det också värt att ta upp mäns kroppsproblematik och inte bara vifta bort de som försöker ta upp det, även om de kanske använder fel språkbruk (att kunna slänga sig med rätt begrepp är också en maktaspekt som vi inte får glömma bort). Det är klart att en väg till ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är att sexualisera och idealisera mäns kroppar mer men det är inte rätt väg. Istället ska vi ju försöka skapa ett samhälle där kvinnors kroppar sexualiseras och idealiseras mindre. För i grund och botten är kroppen en kanal vi använder för att interagera i den fysiska världen. Den är vi, men den är inte allt vi är.

Advertisements

About auuus

Snart färdig gymnasielärare i historia och svenska. Intresserad av populärkulturen, vad den säger om oss och vad vi säger om den. Neurotisk och rädd för det mesta. View all posts by auuus

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: