Monthly Archives: January 2016

Rädslan för att sprida rasism – Att stå upp mot religiös fundamentalism

I samband med de sexuella trakasserierna under nyårsnatten i Köln så har många från vänsterns håll kommenterat att vi måste arbeta för att se till så att högerextrema grupper inte utnyttjar det hela för att sprida propaganda mot invandring eller öka rädslan för muslimer i samhället. Det är givetvis en viktig poäng, alltid när icke-vita personer begår ett brott är högerextremisterna framme i första ledet och skriker om minskad invandring, vilket är problematiskt när folk börjar köpa deras verklighetsbeskrivning. Vilket är något som händer.
Men samtidigt tar den här rädslan ibland överhanden, vilket gör att man försöker ignorera den här typen av händelser. Jag vill inte säga att de aktivt tystas ned, det är för starkt, men det finns en ovilja att ta tag i det hela (det i Köln är kanske inte det bästa exemplet här, men i alla fall). Samtidigt försöker man också ignorera kulturella aspekter ibland, vilket vi såg hända under 2015 då kvinnor i Husby och liknande förorter skrev om patriarkala islamister som försökte pressa dem till att anpassa sig efter en väldigt hård och kvinnoförtryckande tolkning av Islam. Då talade vänstern istället så gott som enbart om patriarkala företeelser och ignorerade nästan helt den kulturella, trots att det faktiskt kan ha varit ganska relevant i sammanhanget.

Det går nämligen att tala om extremistisk islamism utan att tala om alla muslimer. Men det görs förhållandevis lite inom vänstern, där man istället försöker vända det till att bli ett tecken på någon form av allmängiltig patriarkal tradition. Nu påstår jag inte att det saknas kvinnoförtryckande strukturer i den kristna västvärlden, det vore långt från sanningen, men vi måste ändå inse att de kvinnoförtryckande strukturerna blir kulturellt präglade och då ser ganska olika ut. Det blir en form av relativism när man indirekt säger att “vi vanliga svenskar är lika illa som de fundamentalistiska svinen som skäller ut kvinnor som de anser har för lite kläder på sig”, och det är något som rimmar väldigt illa i gemene persons självbild. Senast igår kom det en debattartikel i Expressen om att svenska män har lika dålig kvinnosyn som människor från Mellanöstern (vilket i ärlighetens namn är lika mycket derailing som det är att börja skrika om att det är synd om killar som måste betala för dejter när man pratar lönediskriminering) och blir något som folk tolkar som att svenska män är lika illa som de i Saudiarabien som vägrar låta kvinnor rösta och köra bil. Och det stämmer helt enkelt inte, vilket folk vet, så allt den typen av ordlydelser åstadkommer är att framställa sig själv som en verklighetsfrånvänd idiot. Och ingen kommer att stötta folk som verkar vara verklighetsfrånvända idioter eller deras förslag, och om ingen stöttar ens förslag så kommer de aldrig få ett genomslag. Det är lite det som är grejen med att leva i en demokrati.
Det man istället bör göra är att inkludera den stora majoritet muslimer som inte är kvinnoförtryckande idioter i “vi vanliga svenskar” och gemensamt ta krafttag mot fundamentalisterna (givetvis är fundamentalisterna med svenskt medborgarskap också svenskar, men nu handlar det inte om faktiska definitioner utan om människors bild).

Lösningen är att själv gå i första ledet. Då går det att själv sätta tonen för kritiken och sprida sitt eget narrativ istället för att de högerextrema lyckas göra det. Då kan vi tala om islamism istället för muslimer och understryka att det rör sig om två olika företeelser, på samma sätt som att kristna och Westboro Baptist Church är två rätt olika grupper. Och vi kan också involvera muslimer i kampen mot islamistisk fundamentalism. Genom att vägra röra vid den kulturella aspekten så ger man istället över hela definitionsrätten till de högerextrema, oavsett om de är islamister eller sverigedemokrater.
Det som händer när man istället lite halvt försöker tysta ned problemen, i syfte att “inte sprida rasism” som det så fint heter, är att de högerextrema kan ta på sig den extremt klädsamma rollen som “sanningssägare”. De modiga få som vågar stå upp mot den politiskt motiverade censuren som korrumperade vänstermänniskor använder för att kontrollera massorna. För det är uppenbart för de flesta att islamism och kulturellt skapad kvinnosyn spelar en roll i de här fallen, och genom att försöka att inte låtsas om det så framstår man bara som en hycklare, vilket de högerextrema tjänar enormt mycket på.
Det blir dessutom ett enormt svek mot de utsatta kvinnorna, när vänstern inte vågar stå upp för deras rättigheter av rädsla för att sprida rasism. När Uppdrag Granskning gjorde sitt reportage om fundamentalism i svenska moskéer anklagades de för rasism, men hade detsamma skett i en frikyrka hade folk jublat. Givetvis finns det maktstrukturer att ta hänsyn till, men dessa kan inte komma på bekostnad av att vi offrar de utsatta kvinnorna bara för att vi är fega.

Man behöver inte göra utpekandet av islamistiska fundamentalister till ett utpekande av alla muslimer, men så länge man låter de högerextrema vara de enda som sköter det faktiska pekandet så kommer de se till att just det blir vad som sker. Vi kan stå upp mot religiös fundamentalism och faktiskt benämnda den som det också utan att peka ut alla muslimer. Det är bara att tala om dem som just “islamistiska fundamentalister”, involvera muslimerna i utpekandet och lita på att majoriteten av människorna inte är genomkorkade, och att de klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Men vi kan inte köra huvudet i sanden och hoppas på att problemen ska försvinna. Då kommer de högerextrema ha tagit över allt när vi väl vågar titta upp igen.

Advertisements

Politik är ett intresse

Min vana trogen så börjar jag mitt inlägg med en något provocerande titel. Men om det är något som många politiskt engagerade runt om i landet har svårt att förstå så är det att politik är ett intresse. Det är absolut ett väldigt viktigt intresse, men, det är fortfarande något som vissa väljer att ägna sig åt på fritiden (och i vissa fall i yrkeslivet), medan andra väljer bort det.

Men trots det finns det en viss skillnad mellan hur de politiskt intresserade förhåller sig till sitt intresse jämfört med människor som är intresserade av andra områden.
Vi kan ta ett exempel från mitt liv, så får jag låtsas vara sådär härligt personlig och utlämnande som vi alla egentligen vet att jag inte är. Jag har några goda vänner som är väldigt intresserade av sport, framför allt fotboll. De har stenkoll på den engelska ligan och dess lag, spelare och tränare. Det är en imponerande mängd kunskap de har i huvudet, men det är också kunskap som jag personligen skiter fullständigt i. Det innebär givetvis inte att jag tycker att deras intresse är sämre eller något i den stilen, utan det är bara att jag själv inte delar det.
Och det är okej. För visst vore det konstigt om mina vänner skulle bli förbannade på mig för att jag inte riktigt har koll på vem som är Liverpools tränare eller kräva av mig att jag skulle ha koll på alla de rätta termerna som hör sporten till. Trots att fotbollen är väldigt viktig för dem så förstår och respekterar de att den inte är det för mig. Allt är frid och fröjd och vi är vänner ändå.

Det här förhållningssättet existerar knappt bland de politiskt intresserade. På ett plan är det förstås förståeligt i och med att politiken påverkar världen på ett mer direkt sätt än vad fotbollen gör (det ska dock tilläggas att fotbollen påverkar världen väldigt mycket mer än vad man kanske först kan tro), men trots vissa brister i jämförelsen finns det en del att ta fasta på.

Det tar nämligen väldigt mycket tid och energi att sätta in sig och hålla sig ajour med allt. Jag, som ändå betraktar mig själv som väldigt politiskt kunnig och intresserad, klarar knappt av att hänga med i vilket språkbruk som är det korrekta, vilka ord som man kommit på har en negativ laddning, och så vidare. Så det blir fullkomligt absurt att kräva av alla att de ska ha den kollen. Alla är helt enkelt inte det minsta inklinerade att tillbringa många hundra timmar med att läsa in sig på olika politiska ämnen. Om man tar rasism eller transfrågor som exempel så är det väldigt komplicerade ämnen. Det är absolut väldigt viktiga ämnen, det säger jag verkligen inte emot, men likväl kräver det  väldigt mycket av en person att sätta in sig i det. Och förutsättningarna för att göra det ser väldigt olika ut.

Många antirasister är förtjusta i att påpeka att en person som själv inte drabbas av (strukturell)rasism aldrig helt och fullt kan förstå hur det är för de som drabbas. I det har de troligtvis rätt, men med den logiken följer det ju också att en vit person kommer ha väldigt mycket svårare att lära sig det hela. Det kommer krävas en enorm mängd påläsning för att ens komma i närheten av den förståelse som de drabbade kan få nästintill intuitivt i och med att de just drabbas.
Om vi dessutom lägger till att ämnet och det som skrivs är förhållandevis humanistiskt/samhällsvetenskapligt akademiskt så blir utbildningsnivån också ett väldigt stort hinder. Det är en sak för en person som läst 120 hp statsvetenskap eller sociologi att greppa de här teorierna efter en hel del läsning, men för en person som aldrig satt foten på högskolan kommer det generellt sett vara oändligt mycket svårare att sätta sig in i ämnet (givetvis finns det alltid undantag).
Är personen dessutom politiskt ointresserad så blir det ännu svårare.
Jag är inte det minsta intresserad av fotboll, så det finns inte på kartan att jag skulle lägga ned tio- eller hundratals timmar på att läsa in mig på ämnet. Och även om man tycker att genusfrågor är mycket viktigare än fotboll så måste det ändå gå att förstå varför många inte är så jätteintresserade.
Med det i åtanke är det inte så konstigt att väldigt många överhuvudtaget inte förstår vad det är det hela handlar om och istället bara upplever folk som “skrikiga” eller “pk-töntar utan humor”.

Kunskap är makt, och om vi på menar allvar med att vi vill vara lyhörda inför maktstrukturer och inte bara hycklar och åberopar maktojämlikhet när det passar oss så måste vi också vara ödmjuka inför att vi ibland befinner oss högt upp i hierarkin. Det innebär att vi faktiskt måste förstå att alla inte kommer vara lika inlästa som vi, och det är absurt och maktfullkomligt av oss att begära att de ska vara det.
Vi kräver gärna av andra att de ska syna sina privilegier, men det måste vi också göra. Och det är svårt för personer som knappt vet vad privilegier och strukturer innebär att börja se sin position i makthierarkin bara för att vi ber dem göra det.


Den manliga kroppen

Ett vanligt meningsutbyte gällande objektifiering är att någon, oftast en man, kommer med påståendet om att män också objektifieras, och då ofta kommer med exempel i stil med gamla action-hjältar och seriefigurer som är väldigt starka, med stora, välsvarvade muskler, eller något i den stilen.
Dessa får ganska snabbt mothugg av genusintresserade människor som menar att de männen inte är objektifierande, eftersom de representerar en kraftsymbol och männen som avbildas är aktiva och inte passiva.

Båda har i grund och botten rätt men också fel.
De genusintresserade har absolut rätt i att det inte rör sig om objektifiering eftersom karaktärerna fortfarande behåller sin subjektivitet, och objekt och subjekt är varandras motsatser. Det är aktiva karaktärer som gör saker, och avbildningarna av dem är subjektifierande snarare än objektifierande.
De som menar att män objektifieras har också rätt, men de använder ordet “objektifiera” fel. Det de syftar på är att de här bilderna representerar ett svåruppnåeligt ideal som blir destruktivt för männen som internaliserar det. Och det är helt rätt.

Det folk överlag inte verkar tänka på är att män och kvinnor står inför väldigt olika typer av ideal som de förväntas anpassa sig efter och i alla fall försöka nå upp till. Där det kvinnliga idealet snarare fokuserar på skönhet och ett visst mått av passivitet fokuserar det manliga idealet istället på styrka och agens. Och från ett visst perspektiv är det givetvis mer positivt att vara ett aktivt subjekt än vad det är att vara ett passivt objekt, vilket gör att kritiken mot de manliga representationerna tenderar att ignoreras.
Men jag vill mena att det är ett stort misstag, eftersom objekt – subjekt inte är den enda distinktionen utifrån hur saker och ting bedöms, och att de manliga representationerna också är ett extremt svåruppnåeligt och i grund och botten destruktivt ideal. Men det är svåruppnåeligt och destruktivt på ett annat sätt än vad det kvinnliga idealet är.

Ytterligare en anledning till att frågan om mansidealet ibland inte riktigt tas på allvar är att det finns en bild som säger att det hela är ett ganska nytt fenomen och att män tidigare under historien kunnat göra lite vad de vill.
Det stämmer inte alls, men de manliga idealen har handlat mycket mindre om utseende än vad kvinnornas har gjort, åtminstone från urbaniseringen (idealen och könsrollerna under bondesamhället var i mångt och mycket rätt skilda från idealen som växte fram i städerna och bland överklassen under 17-1800-talen, vilka är de ideal som vi “ärvt” även om de också förändrats mycket). I grund och botten har de kvinnliga idealen varit knutna till kvinnans roll som passiv medan de manliga idealen har varit knutna till mannens roll som aktiv, det här säger ingenting, eller väldigt lite, om hur svåruppnåeliga de är utan bara att de är väldigt olika. Å andra sidan är det ett stort slöseri med tid att gräla om vem som har det värst när båda har det dåligt, så det är inget jag kommer fördjupa mig i.
Men ett tecken på att det varit svårt för många män att också nå upp till idealen är att många under 1800-talet inte hade råd att gifta sig, och de som kunde ofta fick göra det sent vilket var den största anledningen till de stora åldersskillnaderna mellan män och kvinnor i äktenskap.
Om en man i borgarklassen skulle gifta sig så var han tvungen att tjäna tillräckligt mycket för att ha råd med ett hus och hushåll och kunna försörja sin brud och deras framtida barn. Det var långt från alla män som alls kunde nå upp till det, vilket gjorde att de inte kunde gifta sig, och de som lyckades var ofta rätt gamla. Idealet sade helt enkelt att mannen skulle försörja sin fru. Kvinnorna, å andra sidan, skulle vara unga och fertila, vilket gjorde att kvinnor i artonårsåldern giftes med män i trettiofemårsåldern. (Här ser vi då ett exempel på hur idealen samverkar för att göra situationen rätt pissig för både män och kvinnor)

Det som dock har hänt nu är att utseendeidealen också blivit viktigare för män, till stor del på grund av att kvinnor nuförtiden kan och förväntas ha en egen ekonomi och försörjning. Det gör att kvinnor kan ställa andra typer av krav på sina potentiella partners, krav som är mer lika de som ställs på dem själva.
Det leder oss in på nästa punkt till varför mansidealen ses som mindre destruktiva:
Vi är helt enkelt inte lika vana vid att möta dem.
Vi är vana vid att det inte ställs några större krav på manligt utseende, utan att det är kvinnor som får den typen av krav på sig. Och eftersom vi också tänker dikotomiskt gällande kön så blir det lätt att man tänker att det som drabbar män inte drabbar kvinnor, och vice versa.
Det är också därför det på ett plan är lite mer rumsrent när en tjej dreglar efter en killes utseende än tvärtom. (Jag påstår nu inte att det inte förekommer att män dreglar efter kvinnors utseenden, tvärtom, men beteendet ses ned på även om det fortfarande är en väldigt stor del av vår kultur. Ja det är dubbelmoral, jag kommer skriva mer om det någon annan gång)  Vi har haft lång tid på oss att se konsekvenserna av utseendefokuset på kvinnor, men vi har inte hunnit göra det på män. Och eftersom vi i grund och botten fortfarande ser män och kvinnor som väsenskilda så inser vi sällan att det som är fel att göra mot kvinnor också är fel att göra mot män, och vice versa.

Det manliga kroppsidealet får, liksom det kvinnliga, många allvarliga konsekvenser. Bortsett från att folk mår dåligt psykiskt och sjukdomar som ortorexi och anorexi så ligger fokuset på att vara stark till att många män får väldigt svårt att hantera att vara svaga och sjuka. Dels att man trycker gränserna för mycket, men framför allt så blir det väldigt förödande rent psykiskt att befinna sig i ett stadie av långvarig sjukdom eller hälsoproblematik för en man eftersom man hela tiden förväntas vara stark och frisk. En man som ligger hemma med nackbesvär som gör att han inte kan ta sig ur sängen, eller en man med en kronisk förtvinande sjukdom som reumatism är inte “en riktig man”, allra minst i hans egna ögon.

Utifrån det här är det också värt att ta upp mäns kroppsproblematik och inte bara vifta bort de som försöker ta upp det, även om de kanske använder fel språkbruk (att kunna slänga sig med rätt begrepp är också en maktaspekt som vi inte får glömma bort). Det är klart att en väg till ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är att sexualisera och idealisera mäns kroppar mer men det är inte rätt väg. Istället ska vi ju försöka skapa ett samhälle där kvinnors kroppar sexualiseras och idealiseras mindre. För i grund och botten är kroppen en kanal vi använder för att interagera i den fysiska världen. Den är vi, men den är inte allt vi är.