Hur bör vi handskas med Sverigedemokraterna?

Efter valet nu så har Sverigedemokraterna blivit Sveriges tredje största parti, och det börjar stå klart att den gamla taktiken inte har fungerat. Att bara ställa sig och skrika “rasist”, störa torgmöten eller vända ryggen mot SD fungerar helt enkelt inte. Att tydligt markera att man är emot SD är gott och väl i sig, men det är en åtgärd som i högsta grad framför allt handlar om det egna egot. Man vill visa att man själv i alla fall var emot dem. Men det gör i grunden ingenting för att övertyga de tretton procent som röstade på Sverigedemokraterna om att de inte borde göra det. Och det är där vi rimligtvis måste börja arbeta.

Fokus måste ligga på Sverigedemokraternas väljare
Som sagt så är det förstås fint och välmenande när folk skriker “rasist” åt SD:s väljare, stör torgmöten, demonstrerar, och så vidare, men i grunden är det åtgärder som är riktade mot den egna gruppen. Preaching to the choir, så att säga. De som redan röstar på Sverigedemokraterna kommer inte att bli övertygade utan det är i grunden åtgärder som bara tillfredsställer det egna egot. Något som i grund och botten är väldigt liberalt.
Jag säger absolut inte att vi ska sluta kalla SD:s politik för “rasistisk”, det är den, men vi måste också börja inse att om vi vill se till att de 12.9 % av Sveriges befolkning som röstade på SD inte ska rösta på SD, då måste vi börja försöka övertyga dem och sluta prata till oss själva som redan är övertygade.
Det här kräver att vi empatiserar med dem och försöker förstå hur de tänker, vilket förstås är svårt, men fortfarande en absolut nödvändighet för att kunna övertyga en person. Det kräver också att vi skapar diskussion och samtal där vi inte tvingar in dem i försvarsposition. Att tvingas in i försvarsposition gör så att folk solidifierar sina ställningstaganden. De slutar helt enkelt bli mottagliga för att övertygas eftersom det nu kommit att börja handla om att vinna eller förlora, där den egna hedern står på spel. Skapar vi istället en trygg miljö gör det att det inte blir en så kallad “loss of face” att byta åsikt, vilket då också ökar sannolikheten att folk faktiskt kommer att göra det.
Nu kanske någon tänker “men hallå, ska jag, som blir förtryckt, hålla på och gulla med de som förespråkar en politik som förtrycker mig?” Och jo, det ska du. Jag har inte sagt att det är lätt, eller ens att det är rättvist. Men det är det mest effektiva, och någonstans på vägen så måste målet bli viktigare än din personliga känsla av vad som känns bra. För fokus måste ändå ligga på målet, att minska Sverigedemokraternas inflytande, snarare än på kampen i sig. Och som Bob Kelso säger i Scrubs: “Nothing in this world worth having comes easy.” Och ja, det är jäkligt lätt för mig som vit och i grund och botten ganska oförtryckt att sitta och säga det här. Men det betyder inte att jag inte har rätt.

Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna?
De sverigedemokratiska väljarna är i högsta grad människor som befinner sig i en utsatt situation och som upplever att dagens politiska alternativ inte hjälper eller är intresserade av att lyssna på dem. De flesta väljarna är helt enkelt inte rasister med rakad skalle som vill gå runt och spöa folk som inte har vit hudfärg. De finns givetvis också bland väljarna, men majoriteten är det inte. Och många av de mer renodlade rasisterna och nazisterna har sedan länge gått över till Svenskarnas Parti och liknande mer extrema grupper eftersom de ogillade SD:s försök att bli mer “rumsrena”. Istället finns den största väljarbasen i grupper som historiskt sett varit socialdemokrater, som röstat på Alliansen 2006 och eventuellt 2010, och som nu röstat på SD eftersom de känner att deras situation blivit allvarligt försämrad under Alliansens regering samtidigt som de också upplever att de röda partierna inte tar dem och deras situation på allvar.

Det handlar om klass
Det är i grunden det allvarligaste problemet med en halvfärdig intersektionell analys, som tar upp kön, etnicitet och liknande, men som blundar för klassfrågan. Klass är den djupaste delningen mellan människor här i Sverige. Jag påstår verkligen inte att kön, etnicitet, religion och så vidare inte påverkar, det påverkar enormt mycket, men klass påverkar levnadssituationen och livsmöjligheterna på en helt annan nivå att det inte ens går att jämföra. Men det är inte det här vi diskuterar längre och då öppnar man vägen för rasistiska partier som levererar enkla lösningar på vad som i grunden är väldigt komplexa problem.
Folk är helt enkelt rädda. Sociologen Guy Standing talar om prekariatet, människor som befinner sig i en otrygg ekonomisk situation eller hotas att börja göra det på grund av det ekonomiska läget. Människor som sett sina fasta anställningar förvandlas till tillfälliga anställningar på bemanningsföretag. Människor som förlorat möjligheterna till en ordentlig vård. Människor som är utförsäkrade, allvarligt sjuka men ändå tvingas att jobba. Människor som får sina pensioner kraftigt reducerade. Men det är inte det här vi pratar om.
Visst, frågan lyfts lite då och då, men Alliansen är väldigt snabba att vifta bort den, och de rödgrönrosa partierna går med på det. V försöker ibland att lyfta frågan, men det största sveket kommer ifrån Socialdemokraterna som i princip helt valt att försöka vinna över medelklassen istället för våga driva en socialdemokratisk politik. F! och MP ska vi inte tala om. De har sin väljarbas väl etablerad i medelklassen och tycks främst vara intresserade att lyfta frågor som angår dem. Och då finns bara SD kvar. Visst, lösningen de levererar är gravt felaktig, men de erbjuder fortfarande en lösning och en förklaring. Något som de rödgrönrosa borde ha gjort men struntat i. Bara det faktum att både S och MP till viss del försvarar vinstuttagen i välfärden eller att det bara är V som är det minsta intresserade av att höja skatterna. Valet handlar om väljarsiffror istället för att handla om ideologi.
Nu kanske någon invänder att ifall folk nu brydde sig om de här frågorna, varför får då V inte fler röster? Jo, det beror på att valet i stort inte handlar om politik, utan om konnotationer. V har extremt negativa konnotationer i det svenska folkets ögon, eftersom man fortfarande betraktar dem som de pro-stalinistiska extremister de en gång i tiden var. Väldigt få av gemene person som inte funderar jättemycket över politik är intresserade av att rösta på Vänsterpartiet, och Vänsterpartiet är extremt jäkla dåliga på att prata till folk som har färre än 90 högskolepoäng och således inte förstår de i grunden rätt komplexa teorier som deras ideologi vilar på. S har däremot fortfarande det förtroendekapital som behövs för att lyfta de här frågorna. Problemet är att de låter bli för att istället ägna sig åt att flirta med medelklassen och vänskapskorruption inom partiet.

Undvik att stärka den inre kronologin
Sverigedemokraterna har en så kallad “inre kronologi”, det vill säga en berättelse om hur verkligheten är beskaffad. Den här kronologin måste vi undvika att stärka. Det gäller delvis problem som när SVT hade sin debatt där de formulerade frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?”, vilket köpte Sverigedemokraternas problembeskrivning. Det blir extremt svårt för de andra partierna att argumentera mot SD när frågan är formulerad som att det Sverigedemokraterna säger är skadligt också utmålas som skadligt. En lämpligare frågeställning hade varit “Är invandring skadligt för Sverige?”, eftersom det inte hade tvingat de andra partierna att argumentera på SD:s hemmaplan.
Men det är bara en del av det hela. Ett annat problem är det tydliga mediala ställningstagandet mot SD. Även om det förstås är trevligt att se hur Aftonbladet och Expressen tar aktivt avstånd från Sverigedemokraterna så är det i grunden kontraproduktivt eftersom en viktig del av SD:s inre kronologi är “PK-media är emot oss och rapporterar därför inte sanningen”. När media sedan mycket riktigt tar ställning mot SD tjänar det som ett stöd för partiet. Det leder till att folk tänker något i stil med “Jaha, de hade rätt där. Fan, då kanske de har rätt i annat med”. Det här är förstås en förenkling av processen, men det är extremt viktigt att SD inte får rätt i sin verklighetsbeskrivning, och den beröringsskräck som finns hos politiker och media stärker SD eftersom det ökar deras trovärdighet. Det här innebär förstås inte att andra partier ska samarbeta med Sverigedemokraterna i exempelvis invandringsfrågor, men det blir extremt kontraproduktivt när “men alltså, SD stöder det här” blir ett giltigt motargument i andra frågor. Sänkta skatter har liksom inget med det hela att göra, och att då använda “hallå, SD röstade med er” som ett argument mot de andra partierna får som konsekvens att det stärker den bild av verkligheten som SD målar upp. Och folk börjar tänka att om de har rätt i en sak kanske de också har rätt i en sak till.

Sluta prata om invandring och börja prata om integration
Det finns extremt allvarliga problem med integrationen i Sverige. Det är inget jäkla snack om saken, men frågan är i dagsläget väldigt laddad. Och politiker har en tendens att gå över lik för att undvika laddade frågor eftersom de, som tidigare nämnt, bryr sig mer om opinionsläget än om ideologi. Det leder till att de här problemen ignoreras, vilket stärker Sverigedemokraterna. De här problemen handlar dels om rasism, och väldigt mycket om klass, men vi behöver konkreta åtgärder för att skapa en tryggare och bättre situation för de som kommer hit. Annars skapas det ghetton, som i dagsläget.
Det här går också hand i hand med problem som vita upplever i miljöer där de är i minoritet. Det spelar liksom ingen roll för tonåringen som blir nedslagen av ett “invandrargäng” under parollen “jävla svenne!” att hen inte är strukturellt förtryckt, eftersom hen fortfarande känner sig extremt utsatt. Det spelar ingen roll att inte alla, eller ens en bråkdel av invandrare agerar på det här sättet. De utsatta måste fortfarande känna att de blir tagna på allvar, annars kommer de att rösta på SD. Väldigt ofta blir det nästan någon form av victim blaming när rätten att känna sig utsatt tas ifrån dem.
Det innebär dock inte att Sverigedemokraternas tankegångar eller förklaringar ska accepteras. Bråkiga “invandrargäng” bråkar inte för att de är invandrare, men det är en klen tröst för de utsatta. Därför måste fortfarande problemen med stökiga förorter hanteras, genom att de som bor där också får komma in i samhället och genom att vi slutar dra bort alla resurser, ungdomsgårdar och liknande från förorterna. Vi måste skapa en tryggare förort, helt enkelt.
När den här typen av problematik diskuteras är det väldigt lätt att falla in i en dikotomi-tanke. Vita kan inte känna sig utsatta eftersom icke-vita är utsatta. Det ena utesluter dock inte det andra och både vita och icke-vita utsätter varandra för skit, eftersom de själva känner sig utsatta. Grupperna är sekundära, det är bara en socialt skapad skiljelinje, det viktiga är att den som är utsatt för skit ibland börjar utsätta andra för skit. Samma princip gäller också förortskravallerna som varit. Det har inte ett skit med etnicitet att göra, men vi måste visa oss förstående mot alla som blir utsatta. Och det är vänstern väldigt dåliga på att göra idag.

För att sammanfatta…
För att få bukt med SD så måste vi fokusera på att övertyga deras väljare. Att blint se dem som hemska rasister som måste bekämpas istället för människor som hamnat där av en anledning skapar en ont-gott-uppdelning som inte existerar på riktigt och som i slutänden stjälper snarare än hjälper kampen för ett samhälle utan rasism. Det är inte lika sexigt som att vara en häftig revolutionär som står och skriker på gatan, men det är i grund och botten enormt mycket mer effektivt. Vi kan aldrig bekämpa rasismen genom att fokusera på att omvända de som inte röstar på Sverigedemokraterna. Det är SD-väljarna vi måste rikta in våra ansträngningar på. Och demonisering kommer inte hjälpa ett skit.
Ta Sverigedemokraterna på allvar och lyssna på dem. De har inte rätt i sin analys, men vi måste förstå och ha empati med dem. Annars kommer vi aldrig kunna övertyga dem.

Advertisements

About auuus

Snart färdig gymnasielärare i historia och svenska. Intresserad av populärkulturen, vad den säger om oss och vad vi säger om den. Neurotisk och rädd för det mesta. View all posts by auuus

4 responses to “Hur bör vi handskas med Sverigedemokraterna?

  • Ett oskrivet blad

    Tror dock inte att “ta debatten” är det bästa eller nödvändigt. Vi måste få till en förändring i opinionen, absolut, men att diskutera med dem, en och en, kommer inte lösa något. Istället är det i den allmänna debatten som måste presentera ett alternativ till “invandringen” som svar på alla frågor. Ingen ska behöva diskutera invandringen med SDare. Och jag tror som sagt inte det behövs. Men får vi upp en diskussion om klass på agendan, om välfärd på riktigt och en progressiv politik, en verklig vänsteropposition, så kommer det nog inte behövas “ta debatten”. Vad vi istället bör göra är att kapa debatten. Då slipper även rasifierade debattera sitt existensberättigade.

    Like

    • auuus

      Jaa. Alltså, det är ju ungefär det jag säger?
      Vi borde inte diskutera invandring alls, utan integration. Och klass är det vi måste få folk att förstå att det handlar om, att det är där problemet är. Och det kommer bara ske ifall S och liknande partier faktiskt börjar driva den typen av politik och ändrar om den politiska diskursen.

      Jag förespråkar inte att “ta debatten”.

      Like

  • Mimmi

    Väldigt bra tankeställare kring valresultaten :)!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: