Monthly Archives: September 2014

Hur bör vi handskas med Sverigedemokraterna?

Efter valet nu så har Sverigedemokraterna blivit Sveriges tredje största parti, och det börjar stå klart att den gamla taktiken inte har fungerat. Att bara ställa sig och skrika “rasist”, störa torgmöten eller vända ryggen mot SD fungerar helt enkelt inte. Att tydligt markera att man är emot SD är gott och väl i sig, men det är en åtgärd som i högsta grad framför allt handlar om det egna egot. Man vill visa att man själv i alla fall var emot dem. Men det gör i grunden ingenting för att övertyga de tretton procent som röstade på Sverigedemokraterna om att de inte borde göra det. Och det är där vi rimligtvis måste börja arbeta.

Fokus måste ligga på Sverigedemokraternas väljare
Som sagt så är det förstås fint och välmenande när folk skriker “rasist” åt SD:s väljare, stör torgmöten, demonstrerar, och så vidare, men i grunden är det åtgärder som är riktade mot den egna gruppen. Preaching to the choir, så att säga. De som redan röstar på Sverigedemokraterna kommer inte att bli övertygade utan det är i grunden åtgärder som bara tillfredsställer det egna egot. Något som i grund och botten är väldigt liberalt.
Jag säger absolut inte att vi ska sluta kalla SD:s politik för “rasistisk”, det är den, men vi måste också börja inse att om vi vill se till att de 12.9 % av Sveriges befolkning som röstade på SD inte ska rösta på SD, då måste vi börja försöka övertyga dem och sluta prata till oss själva som redan är övertygade.
Det här kräver att vi empatiserar med dem och försöker förstå hur de tänker, vilket förstås är svårt, men fortfarande en absolut nödvändighet för att kunna övertyga en person. Det kräver också att vi skapar diskussion och samtal där vi inte tvingar in dem i försvarsposition. Att tvingas in i försvarsposition gör så att folk solidifierar sina ställningstaganden. De slutar helt enkelt bli mottagliga för att övertygas eftersom det nu kommit att börja handla om att vinna eller förlora, där den egna hedern står på spel. Skapar vi istället en trygg miljö gör det att det inte blir en så kallad “loss of face” att byta åsikt, vilket då också ökar sannolikheten att folk faktiskt kommer att göra det.
Nu kanske någon tänker “men hallå, ska jag, som blir förtryckt, hålla på och gulla med de som förespråkar en politik som förtrycker mig?” Och jo, det ska du. Jag har inte sagt att det är lätt, eller ens att det är rättvist. Men det är det mest effektiva, och någonstans på vägen så måste målet bli viktigare än din personliga känsla av vad som känns bra. För fokus måste ändå ligga på målet, att minska Sverigedemokraternas inflytande, snarare än på kampen i sig. Och som Bob Kelso säger i Scrubs: “Nothing in this world worth having comes easy.” Och ja, det är jäkligt lätt för mig som vit och i grund och botten ganska oförtryckt att sitta och säga det här. Men det betyder inte att jag inte har rätt.

Vilka är det som röstar på Sverigedemokraterna?
De sverigedemokratiska väljarna är i högsta grad människor som befinner sig i en utsatt situation och som upplever att dagens politiska alternativ inte hjälper eller är intresserade av att lyssna på dem. De flesta väljarna är helt enkelt inte rasister med rakad skalle som vill gå runt och spöa folk som inte har vit hudfärg. De finns givetvis också bland väljarna, men majoriteten är det inte. Och många av de mer renodlade rasisterna och nazisterna har sedan länge gått över till Svenskarnas Parti och liknande mer extrema grupper eftersom de ogillade SD:s försök att bli mer “rumsrena”. Istället finns den största väljarbasen i grupper som historiskt sett varit socialdemokrater, som röstat på Alliansen 2006 och eventuellt 2010, och som nu röstat på SD eftersom de känner att deras situation blivit allvarligt försämrad under Alliansens regering samtidigt som de också upplever att de röda partierna inte tar dem och deras situation på allvar.

Det handlar om klass
Det är i grunden det allvarligaste problemet med en halvfärdig intersektionell analys, som tar upp kön, etnicitet och liknande, men som blundar för klassfrågan. Klass är den djupaste delningen mellan människor här i Sverige. Jag påstår verkligen inte att kön, etnicitet, religion och så vidare inte påverkar, det påverkar enormt mycket, men klass påverkar levnadssituationen och livsmöjligheterna på en helt annan nivå att det inte ens går att jämföra. Men det är inte det här vi diskuterar längre och då öppnar man vägen för rasistiska partier som levererar enkla lösningar på vad som i grunden är väldigt komplexa problem.
Folk är helt enkelt rädda. Sociologen Guy Standing talar om prekariatet, människor som befinner sig i en otrygg ekonomisk situation eller hotas att börja göra det på grund av det ekonomiska läget. Människor som sett sina fasta anställningar förvandlas till tillfälliga anställningar på bemanningsföretag. Människor som förlorat möjligheterna till en ordentlig vård. Människor som är utförsäkrade, allvarligt sjuka men ändå tvingas att jobba. Människor som får sina pensioner kraftigt reducerade. Men det är inte det här vi pratar om.
Visst, frågan lyfts lite då och då, men Alliansen är väldigt snabba att vifta bort den, och de rödgrönrosa partierna går med på det. V försöker ibland att lyfta frågan, men det största sveket kommer ifrån Socialdemokraterna som i princip helt valt att försöka vinna över medelklassen istället för våga driva en socialdemokratisk politik. F! och MP ska vi inte tala om. De har sin väljarbas väl etablerad i medelklassen och tycks främst vara intresserade att lyfta frågor som angår dem. Och då finns bara SD kvar. Visst, lösningen de levererar är gravt felaktig, men de erbjuder fortfarande en lösning och en förklaring. Något som de rödgrönrosa borde ha gjort men struntat i. Bara det faktum att både S och MP till viss del försvarar vinstuttagen i välfärden eller att det bara är V som är det minsta intresserade av att höja skatterna. Valet handlar om väljarsiffror istället för att handla om ideologi.
Nu kanske någon invänder att ifall folk nu brydde sig om de här frågorna, varför får då V inte fler röster? Jo, det beror på att valet i stort inte handlar om politik, utan om konnotationer. V har extremt negativa konnotationer i det svenska folkets ögon, eftersom man fortfarande betraktar dem som de pro-stalinistiska extremister de en gång i tiden var. Väldigt få av gemene person som inte funderar jättemycket över politik är intresserade av att rösta på Vänsterpartiet, och Vänsterpartiet är extremt jäkla dåliga på att prata till folk som har färre än 90 högskolepoäng och således inte förstår de i grunden rätt komplexa teorier som deras ideologi vilar på. S har däremot fortfarande det förtroendekapital som behövs för att lyfta de här frågorna. Problemet är att de låter bli för att istället ägna sig åt att flirta med medelklassen och vänskapskorruption inom partiet.

Undvik att stärka den inre kronologin
Sverigedemokraterna har en så kallad “inre kronologi”, det vill säga en berättelse om hur verkligheten är beskaffad. Den här kronologin måste vi undvika att stärka. Det gäller delvis problem som när SVT hade sin debatt där de formulerade frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?”, vilket köpte Sverigedemokraternas problembeskrivning. Det blir extremt svårt för de andra partierna att argumentera mot SD när frågan är formulerad som att det Sverigedemokraterna säger är skadligt också utmålas som skadligt. En lämpligare frågeställning hade varit “Är invandring skadligt för Sverige?”, eftersom det inte hade tvingat de andra partierna att argumentera på SD:s hemmaplan.
Men det är bara en del av det hela. Ett annat problem är det tydliga mediala ställningstagandet mot SD. Även om det förstås är trevligt att se hur Aftonbladet och Expressen tar aktivt avstånd från Sverigedemokraterna så är det i grunden kontraproduktivt eftersom en viktig del av SD:s inre kronologi är “PK-media är emot oss och rapporterar därför inte sanningen”. När media sedan mycket riktigt tar ställning mot SD tjänar det som ett stöd för partiet. Det leder till att folk tänker något i stil med “Jaha, de hade rätt där. Fan, då kanske de har rätt i annat med”. Det här är förstås en förenkling av processen, men det är extremt viktigt att SD inte får rätt i sin verklighetsbeskrivning, och den beröringsskräck som finns hos politiker och media stärker SD eftersom det ökar deras trovärdighet. Det här innebär förstås inte att andra partier ska samarbeta med Sverigedemokraterna i exempelvis invandringsfrågor, men det blir extremt kontraproduktivt när “men alltså, SD stöder det här” blir ett giltigt motargument i andra frågor. Sänkta skatter har liksom inget med det hela att göra, och att då använda “hallå, SD röstade med er” som ett argument mot de andra partierna får som konsekvens att det stärker den bild av verkligheten som SD målar upp. Och folk börjar tänka att om de har rätt i en sak kanske de också har rätt i en sak till.

Sluta prata om invandring och börja prata om integration
Det finns extremt allvarliga problem med integrationen i Sverige. Det är inget jäkla snack om saken, men frågan är i dagsläget väldigt laddad. Och politiker har en tendens att gå över lik för att undvika laddade frågor eftersom de, som tidigare nämnt, bryr sig mer om opinionsläget än om ideologi. Det leder till att de här problemen ignoreras, vilket stärker Sverigedemokraterna. De här problemen handlar dels om rasism, och väldigt mycket om klass, men vi behöver konkreta åtgärder för att skapa en tryggare och bättre situation för de som kommer hit. Annars skapas det ghetton, som i dagsläget.
Det här går också hand i hand med problem som vita upplever i miljöer där de är i minoritet. Det spelar liksom ingen roll för tonåringen som blir nedslagen av ett “invandrargäng” under parollen “jävla svenne!” att hen inte är strukturellt förtryckt, eftersom hen fortfarande känner sig extremt utsatt. Det spelar ingen roll att inte alla, eller ens en bråkdel av invandrare agerar på det här sättet. De utsatta måste fortfarande känna att de blir tagna på allvar, annars kommer de att rösta på SD. Väldigt ofta blir det nästan någon form av victim blaming när rätten att känna sig utsatt tas ifrån dem.
Det innebär dock inte att Sverigedemokraternas tankegångar eller förklaringar ska accepteras. Bråkiga “invandrargäng” bråkar inte för att de är invandrare, men det är en klen tröst för de utsatta. Därför måste fortfarande problemen med stökiga förorter hanteras, genom att de som bor där också får komma in i samhället och genom att vi slutar dra bort alla resurser, ungdomsgårdar och liknande från förorterna. Vi måste skapa en tryggare förort, helt enkelt.
När den här typen av problematik diskuteras är det väldigt lätt att falla in i en dikotomi-tanke. Vita kan inte känna sig utsatta eftersom icke-vita är utsatta. Det ena utesluter dock inte det andra och både vita och icke-vita utsätter varandra för skit, eftersom de själva känner sig utsatta. Grupperna är sekundära, det är bara en socialt skapad skiljelinje, det viktiga är att den som är utsatt för skit ibland börjar utsätta andra för skit. Samma princip gäller också förortskravallerna som varit. Det har inte ett skit med etnicitet att göra, men vi måste visa oss förstående mot alla som blir utsatta. Och det är vänstern väldigt dåliga på att göra idag.

För att sammanfatta…
För att få bukt med SD så måste vi fokusera på att övertyga deras väljare. Att blint se dem som hemska rasister som måste bekämpas istället för människor som hamnat där av en anledning skapar en ont-gott-uppdelning som inte existerar på riktigt och som i slutänden stjälper snarare än hjälper kampen för ett samhälle utan rasism. Det är inte lika sexigt som att vara en häftig revolutionär som står och skriker på gatan, men det är i grund och botten enormt mycket mer effektivt. Vi kan aldrig bekämpa rasismen genom att fokusera på att omvända de som inte röstar på Sverigedemokraterna. Det är SD-väljarna vi måste rikta in våra ansträngningar på. Och demonisering kommer inte hjälpa ett skit.
Ta Sverigedemokraterna på allvar och lyssna på dem. De har inte rätt i sin analys, men vi måste förstå och ha empati med dem. Annars kommer vi aldrig kunna övertyga dem.

Advertisements

De olika partiernas skolpolitik inför valet

Lärarnas riksförbund länkade idag till en lista på vad riksdagspartierna själva säger är deras fem viktigaste skolfrågor. Och eftersom att jag ska bli lärare så är det förstås frågor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, så därför tänkte jag gå igenom vad de olika partierna har svarat och kommentera det hela.

Socialdemokraterna
1) Mindre klasser, för att eleverna ska få bättre stöd.
2) Skickliga lärare, förbättra arbetsvillkor, löner, karriärmöjligheter, kompetensutveckling och minska administrationen.
3) Jämlik skola, öronmärkta pengar till skolan och behovsfördelning av resurser. Läxhjälp till alla i skolan och bort med läxrut.
4) Skärpta regler för friskolors vinstuttag.
5) Obligatoriskt gymnasium.

Mindre klasser är förstås bra i teorin, men det finns ingen egentlig forskning som visar på stora förbättringar av det hela. Därför är det för mig konstigt att ha det som prio ett. I så fall är nummer två betydligt viktigare, men det är beklagligt att sossarna är väldigt vaga i förslaget vilket får det att låta mer som valfläsk. Det känns kort och gott en smula okonkret.
Idén om en jämlik skola är väldigt bra och kommer att gynna samhället i stort. Förslagen är också konkreta.
Förslag nummer fyra är dock pinsamt abstrakt, särskilt med tanke på att sossarna inte motsätter sig ett vinstuttag, de vill bara minska det. För mig är det lite att erkänna problemet, men att inte våga göra något åt det.
Slutligen är idén om ett obligatoriskt gymnasium fin på pappret, men i grunden en ganska dålig idé eftersom det dels inte finns den typen av resurser för att garantera att de elever som har svårt i skolan får det stöd de behöver, sossarna vill som bekant inte riktigt höja skatterna, men också för att det tar bort ett av gymnasielärarnas viktigaste maktmedel, nämligen att gymnasiet just är frivilligt vilket gör att man kan ha högre förväntningar på eleverna som går där. Det finns en risk att kvaliteten devalveras.

Moderaterna
1) Fler karriärstjänster för lärare.
2) Mindre administration för lärare.
3) Mer lärarledd undervisningstid.
4) Tidigare stöd.
5) Tidigare kunskapsuppföljning.

Idén om karriärstjänster för lärare är rakt igenom väldigt dålig eftersom den gör skillnad på lärare och lärare. Huruvida en lärare lyckas bra i sitt jobb eller inte ligger delvis utanför läraren själv eftersom det beror på vilka elever en får. Karriärstjänster riskerar att göra så att ännu färre lärare vill arbeta med “problemgrupper”, eftersom de då kommer få det väldigt svårare att visa vad de går för i resultatsväg. Vissa klasser är helt enkelt svårare att arbeta med än andra. Vidare uppmuntrar det till konkurrens inom lärarkåren, och det är extremt viktigt att yrkesgruppen förblir enad.
Mindre administration för lärare är bra, för det är ett av huvudproblemen som lärare möter. Problemet är att det dels är Alliansen som ökat administrationsbördan, och dels att med Alliansens vinster-i-välfärden-politik så blir det väldigt svårt att betala för den personalökning som kommer att krävas för att minska administrationen.
Mer lärarledd undervisning är egentligen inte det huvudsakliga problemet. Eleverna har redan ganska mycket lärarledd undervisning. Förslaget skulle passa bättre på universitetet för oss som pluggar samhällsvetenskapliga eller humanistiska kurser.
Tidigare stöd är bra i teorin, men moderaterna lämnar inga förslag på hur det ska genomdrivas. Vad det femte förslaget beträffar är det ett lite tjusigare sätt att säga att de vill ha tidigare betyg, något som är ett genuint uselt förslag. Den pedagogiska forskningen visar att betyg uppmuntrar till en yttre motivation snarare än den inre, som är bättre, och de tar fokus bort från kunskapen och leder in eleverna på ett resultatfokus istället. Betyg i dagsläget är snarare ett nödvändigt ont. Moderaterna har också pratat om att lärare missar elever som det går dåligt för och att de därför vill ha tidigare betyg, Det är skitsnack. Problemet är att det inte finns resurser för att hjälpa eleverna som sackar efter.
Kort sagt kan man säga att moderaterna inte lämnar några som helst konkreta förslag i sina viktigaste skolfrågor. Det säger sig vara för diverse saker, men har hittills inte gjort särskilt mycket för att faktiskt förändra det hela. De kommer med värdeomdömen snarare än förslag och det luktar valfläsk på lång väg.

Miljöpartiet
1) Mindre administration för lärare.
2) Högre löner och bättre möjligheter till kompetensutveckling.
3) Skolor får inte drivas i vinstsyfte.
4) Bättre elevhälsa och studie- och yrkesvägledning.
5) Mindre elevgrupper och mer behörig personal i förskolan.

Mindre administration för lärare är som sagt ett av huvudproblemen för lärare, vilket gör det bra att MP har satt det som prio ett. Högre löner kommer också att göra läraryrket mer attraktivt, vilket gör att fler kommer att söka till utbildningarna. Ju fler som söker desto mer kompetent blir yrkeskåren, åtminstone i teorin.
Förbud mot vinstuttag är väldigt bra, och i min mening ett av huvudproblemen. Jag kan personligen känna att MP varit väldigt mesiga i sin retorik på det området och velat ganska mycket, så det är skönt att se dem komma med det uttalandet. Skattepengar ska inte gå till privata aktörer.
Bättre elevhälsa är otroligt viktigt, eftersom eleverna tillbringar så stor del av sin tillvaro i skolan. De har rätt till en god arbetsmiljö. Bristen på kuratorer och resurser till elevvården är också en starkt bidragande faktor till många av de sociala problemen som finns i skolan.
Mindre elevgrupper är inte det viktigaste i den vanliga skolan, men det är desto viktigare i just förskolan, så MP träffar rätt där. För att få mer behörig personal krävs dock en statushöjning av förskoläraryrket, så vi får hoppas att MP också syftar på dem i det andra förslaget.

MP har bra idéer, men jag är osäker på hur de planerat att finansiera det hela eftersom de, mig veterligen, är ganska mesiga i skattefrågan. Om vi inte höjer skatterna så kommer vi inte få in de pengar vi behöver för att göra en bättre skola.

Folkpartiet
1) Högre lärarlöner.
2) Förstatliga skolan.
3) Betyg från årskurs 4.
4) Ordning och studiero.
5) Fler speciallärare.

Folkpartiet har försökt skapa bilden av sig själva som skolpartiet i Sverige, men det är synd att deras förslag sällan håller. Det finns nog ingen politiker som är lika avskydd bland både lärare och pedagogiska forskare som Jan Björklund. Han vet helt enkelt inte riktigt vad han pratar om.
Högre lärarlöner är förstås bra, och det är glädjande att FP satt det som prio ett. Tyvärr svarar de inte på var pengarna ska komma ifrån eftersom de med glädje sänker skatterna som galningar. Utan skatter så får staten inte in pengar, vilket leder till att det inte finns resurser för att höja lärarlönerna.
Att förstatliga skolan är bra. En centralisering kan behövas eftersom staten då blir huvudman istället för kommunerna. Vi har redan sett mycket misskötsel från kommunernas sida och eftersom den statliga politiken är närmare granskad kan det vara positivt. Jag tror att med ett förstatligande så kommer kommunernas tendens att ta pengar från skolan att minska.
Betyg från årskurs fyra är ett fullständigt idiotiskt förslag. Tidiga betyg leder inte till bättre resultat, utan idén bygger på premissen att lärare skulle missa elever i behov av stöd. Det är överlag inte så, utan det handlar snarare om att resurserna saknas. Vidare leder betyg som sagt till ett resultatfokus istället för ett kunskapsfokus, och tanken med skolan är att eleverna ska lära sig saker. Inte att de ska få betyg. Den pedagogiska forskningen är i princip enad om att det är en dålig idé, något som FP högaktningsfullt skiter i. Det är aktivt kunskapsfientligt.
Ordning och studiero är å andra sidan ett väldigt bra förslag. Det problem som elever själva uppger är störst i skolan är just att det inte finns någon studiero. Tyvärr har bristen på studiero ofta sin grund i problem utanför hemmet, såsom klassproblematik. FP ger heller inte några konkreta förslag på hur ordningen ska ökas.
Fler speciallärare är också positivt. Men finns pengarna?

Folkpartiet har en tendens att kasta sig med buzzwords när de talar om skolan. De är väldigt populistiska och riktar in sin skolpolitik på folk som inte kan så mycket om skolan. De sågas ständigt av både lärare och forskare. Ha det i åtanke när du röstar.

Centerpartiet
1) Riktigt duktiga lärare.
2) Kompetensutveckling för lärare och ökade karriärmöjligheter.
3) IT-lyft för lärare.
4) Resursfördelning som ger de elever med de största behoven mer.
5) Ge skolor arbetsro så att man nu kan genomföra alla de reformer som beslutats och som de flesta anser kommer att ge högre kvalitet.

Det första förslaget är ett skämt. Det är bara populism. Och det hjälper inte att lärarutbildningen ofta är ganska dåligt strukturerad.
Karriärmöjligheter är i sig konstigt eftersom skolan inte bygger på den principen. Ska det gå att göra karriär inom skolan måste man skapa en hierarki mellan lärare, något som är aktivt skadligt för samarbetet inom lärarlaget.
IT-lyft är bara fånigt, eftersom okunnighet om IT främst grundar sig i en generationsskillnad. Många av de äldre lärarna är inte uppväxta med det. Sen används IT, eller IKT som det talas om i skolan, redan väldigt mycket av lärare och de flesta skolor har en webplattform i still med Fronter eller ItsLearning. Förslaget kommer i grunden inte göra något åt problemen i skolan, utan är mer något som ser sexigt ut för det otränade ögat.
Resursfördelning är ett bra förslag, likaså tanken om att lugna ner sin förändringsiver så att de redan gjorda förändringarna kan genomföras. Det tar tid för skolan att förändras, vilket gör att det inte går att kasta fram förändringar i den takt som Alliansen gjort. Däremot satte jag kaffet i halsen när jag läste “som de flesta anser kommer att ge högre kvalitet”. Det är skitsnack. De flesta anser att Alliansens förändringar generellt sett är väldigt dåliga. Dåligt underbyggda, utan förankring i forskningen och uselt genomförda.

Det är intressant att centern inte nämner sina tankar om massor av kurser i entreprenörskap, ett förslag som är genomkorkat men som de drivit väldigt hårt. Problemet är ju att alla inte kan vara entreprenörer, så att ha kurser i det blir väldigt konstigt eftersom kurserna då måste hållas på bekostnad av något annat, viktigare.

Sverigedemokraterna
1) Återförstatliga skolan.
2) Se över friskolereformen och göra det svårare att starta friskolor.
3) Tioårig grundskola.
4) Värna om mindre skolenheter och motverka fortsatt nedläggning av småskolor och landsbygdsskolor.
5) Betyg från årskurs fyra.

Att återförstatliga skolan är som sagt en bra idé. Däremot tycker jag verkligen inte att det bör vara prio ett. Att se över friskolereformen är också i sig bra, precis som att göra det svårare att starta friskolor. Problemet är att roten i problemet snarare är vinstuttaget och den ökade konkurrensen mellan skolor. Det tar SD inte upp.
Tanken om en tioårig grundskola kommer troligtvis inte att göra särskilt mycket, däremot är idén verkligen inte dålig. Det kan bidra till en viss utjämning om sexårsverksamheten blir obligatorisk, eftersom elever som inte har lika mycket stöd hemifrån då lättare kan få det.
Att småskolor och landsbygdsskolor läggs ned är givetvis problematiskt, men det handlar framför allt om den ekonomiska politik som bedrivs av Alliansen. Som SD röstar med i nio fall av tio.
Betyg från årskurs fyra är, som jag tidigare nämnt, genomkorkat.

Det är dock intressant att SD har bättre skolförslag än flera av Allianspartierna. Däremot hindrar inte det att SD är ett rasistiskt parti, något som aktivt kommer skada skolan och göra den mindre likvärdig. Ett av skolans grunduppdrag är att eleverna ska vara trygga i sin skolmiljö, något som SD:s politik aktivt förhindrar eftersom de motsätter sig elevernas religionsfrihet. SD nämner dessutom inte alla sina förslag eftersom de även har talat om att återinföra kristendomsundervisning och begränsa sexualundervisningen, något som är rent vansinne. Rösta vad du än gör inte på SD ifall du vill ha en bra skola.

Vänsterpatiet
1) Stoppa vinstintresset.
2) Öka lärartätheten/minska elevgrupperna.
3) Öka likvärdigheten och minska segregationen.
4) Se över fria skolvalet, införa närhetsprincipen.
5) Förstatliga skolan.

Att stoppa vinstintresset i skolan är extremt viktigt, eftersom det dels leder till att mindre pengar hamnar i skolorna om mer pengar går till riskkapitalisternas privata bankkonton. Det är också det som gör att många friskolor startas som konkurrerar med de kommunala och då drar ned kvaliteten i stort.
Ökad lärartäthet är bra i teorin, men lärartätheten i Sverige är överlag inte jättedålig. Jag skulle snarare säga att det behövs mer omkringpersonal i skolorna. Lärarsekreterare, kuratorer, elevvårdsteam, rastvakter, stödpersoner, osv.
Ökad likvärdighet och minskad segregation är V nog ensamma om att faktiskt ta upp, och det visar på en medvetenhet om att skolorna hänger ihop med resten av samhället. Om vi har en segregerad skola så kommer vi märka det sen i samhället när eleverna lämnar skolan, och det kommer att öka klyftorna. Mer likvärdighet i skolan är också extremt viktigt eftersom alla skolor i Sverige ska vara bra och alla elever har rätt till en bra utbildning.
Vad det fria skolvalet beträffar är jag kluven. Det är problematiskt i och med att det flyttar över ansvaret på föräldrarna och eleven att välja en bra skola istället för att alla ska vara bra. Valfrihet i välfärden överlag har fått de konsekvenserna. Det har även öppnat för de privata vinstintressena, men jag tror ändå att skolvalet i grunden är bra. Det är viktigt för elever att kunna välja en skola med en pedagogik och en atmosfär som passar dem. Jag vet att jag själv var överlycklig över att komma ifrån min högstadieskola till en gymnasieskola som passade mig som person betydligt bättre. Det stora problemet för mig är vinstintresset och konkurrensen mellan skolorna om eleverna. Men det tar V å andra sidan upp i sin första punkt.
Att förstatliga skolan tycker jag, som tidigare nämnt, är en bra idé.

Det jag saknar i vänsterns politik är konkreta förslag som förbättrar lärarnas arbetssituation, något som är A och O för att säkerställa en välfungerande skola. Vi möts av ständiga larmrapporter om att lärarnas arbetssituation suger, och jag vet att V också tagit upp problemet mycket. Det är bara synd att de inte rankar det på topp fem.

Kristdemokraterna:
1) Mer lärarledd tid, speciellt i svenska med fokus på läsning.
2) Speciallärarlyft.
3) Lärare ska ha mandat att skapa trygghet och arbetsro i klassrummet.
4) Statushöjning för läraryrket med bättre löneutveckling och karriärmöjligheter.
5) Elevhälsogaranti och krafttag mot mobbning.

Jag ska bli svensklärare, och ni kan inte få mig att sluta prata om hur otroligt viktigt det är att läsa och skriva mycket för att utveckla en god språklig förmåga. Däremot tror jag inte att problemet är att det är för lite lärarledd tid. Mer svenskundervisning är förstås bra, men det känns ändå inte riktigt som roten av problemet. Jag skulle snarare säga att det ligger i själva samhällskulturen att vi föredrar snabb underhållning istället för den långsammare som läsning erbjuder.
Fler speciallärare är bra, lika så delen om lärarlönerna i det fjärde förslaget. Problemet är var pengarna ska komma ifrån.
Att lärare ska ha mandat att skapa trygghet och arbetsro i klassrummet är en intressant sak att ta upp då huvuddelen av skapandet av trygghet och lugn inte kommer ifrån maktmedel. Att sätta “hårt mot hårt” är i själva verket en extremt dålig strategi, eftersom många elever som bråkar på lektionerna kommer ifrån hem där de är vana vid aggressiva beteendemönster. Man handskas helt enkelt bättre med en stökig elev ifall man är varm och lugn än om man blir arg och tar till tvångsmedel. En bra lärare är inte auktoritär, utan ser istället till att alla gränser och regler är logiskt förklarade och förankrade i elevernas egna åsikter och värderingar. Däremot är förstås vissa ökade befogenheter i fråga om mobiltelefoner och annat störande förstås inte helt fel. Tyvärr så måste de också gå att genomdriva, och även om en lärare har rätt att beslagta en telefon så ska vi inte behöva ta dem med våld. Då behöver vi säkerhetsvakter som gör det istället, och det vore kanske inte helt bra för skolmiljön.
Karriärmöjligheter är inte något vidare förslag, som vi redan varit inne på, däremot är det bra att KD tar upp mobbning som ett problem. Det blir dock lite intressant då de är ett väldigt hbtq-ovänligt parti, och hbtq-elever löper en betydligt större risk att mobbas och råka illa ut. Det är förstås bra att KD tar upp problemet, förstås, men jag har lite svårt att ta dem på allvar i frågan eftersom de själva bidrar till att skapa negativa normer som slår hårt mot redan utsatta elever.

Förslag jag saknar:
Minskade hyreskostnader: En ofantligt stor del av skolornas budget går i dagsläget till hyreskostnader. Kostnaderna för hyran har mångdubblerats under den senaste tiden. Det händer trots att många skolor huserar i kommunalt ägda lokaler, men ökade hyreskostnader blir ett sätt för kommuner att flytta över pengar från skolan till andra delar av kommunen. Detta trots att skolan är en av de viktigaste samhällsinstanserna vi har.

Ta bort skolpengen: Skolpengen bygger dels på idén om att alla elever är likadana, något som förstås är idiotiskt. Och innan någon börjar ropa om att det precis är så socialister tänker så vill jag påminna om att Marx själv talade om “av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, vilket rätt uppenbarligen syftar på att folk har olika behov och förmågor.
Vidare tar skolpengen enbart hänsyn till antalet elever på en skola, och ignorerar fullständigt det faktum att det finns fasta kostnader som man inte kommer ifrån oavsett hur många elever som faktiskt går på skolan. Det gör att skolpengen allvarligt missgynnar de mindre skolorna, och tvingar dessutom skolor att lägga ned väldigt mycket tid och resurser på att konkurrera om elever istället för att bedriva undervisning. Varför tror ni att så många skolor ger ut gratis datorer till sina elever? Jo, för att då söker fler elever till skolan och skolan får mer pengar. Det farliga med att betrakta elever och deras föräldrar som kunder som kan ta sina pengar någon annanstans är att det viktiga för en skola blir att vara så attraktiv som möjligt, inte att vara så bra som möjligt, och det är en stor skillnad där.

Slutlig analys:
Av partierna så är det V och MP som är mina två starkaste kandidater i skolfrågorna. MP har förslagen som är bäst för mig som blivande lärare, däremot har V förslagen som är bäst för samhället som helhet. V är också det parti som främst verkar inse att skolan är en del av samhället och inte en instans som står utanför. Skolan påverkas av vad som händer i samhället, om vi till exempel får ökade klassklyftor så kommer det märkas i skolan.
Jag kommer att rösta på V, däremot tänker jag inte förneka att MP har sina starkaste sidor i just skolfrågor och miljöfrågor. Där tycker jag de och V är likvärdiga. Tyvärr är MP:s övriga politik inte lika bra.