“Inte alla män” – Vore det egentligen så svårt?

Inom den feministiska kontexten finns det överlag ett mycket stort förakt mot de så kallade “inte alla män”-männen. Män som reagerar mot formuleringar som “mäns våld mot kvinnor” med att påpeka att alla män minsann inte brukar våld mot kvinnor.
Jag har länge hållit med om att de här personerna är ganska fåniga, men på sistone har jag börjat fundera över ifall de ändå inte har en poäng?

Det finns förstås olika grader i helvetet. Jag är nu inte intresserad av att försvara personer som alltid känner sig nödgade att avbryta diskussioner om t ex våldtäkt med påpekanden om att vi inte får glömma bort att många män inte våldtar eller uppmaningar om att skänka en trevlig tanke åt alla de fina och trevliga män som också finns där ute. Det här beteendet stammar troligen ur någon sorts självhävdelsebehov och är inte något jag uppmuntrar eller uppskattar. De här personerna kommenterar utan att något angrepp på män som grupp föregått inhoppet och tycks triggas av att de upplever att stämningen blivit lite för negativ. Det är helt enkelt inte dem jag syftar på när jag talar om eventuella poänger. Det jag istället funderar över är vad man egentligen får ut av att strunta i att precisera att man talar om “män som grupp” och inte “alla individuella män” eftersom det uppenbarligen är väldigt många som tolkar det så.

Det vanligaste argumentet jag hört är att det är väldigt opraktiskt att säga “män som grupp” istället för “män”, men jag vet faktiskt inte om jag tycker att det håller. En väldigt stark fråga inom feminismen är att ändra sitt språkbruk för att ifrågasätta de normer som man reproducerar genom sitt sätt att prata på, eftersom man helt enkelt ska försöka undvika att exkludera och såra folk. Men frågan är då varför det plötsligt inte anses vara relevant att ändra sitt språkbruk för att undvika att såra i just det här fallet? Detta trots att kampen blir oändligt mycket mer effektiv ifall folk slutar tro att man pratar om något som man faktiskt inte pratar om.
Och jo, jag vet hur det brukar låta. “Jag kan ju faktiskt inte ta ansvar för hur andra tolkar mig”, men jo, det kan du faktiskt visst och det ska du göra. Det är du som kommunicerar som har ansvaret att se till så att folk uppfattar din kommunikation som du avsett. Inom rimlighetens gräns, förstås. Det är därför det inte fungerar för folk att ursäkta sig med att de inte menade något illa när de t ex använder rasistiska termer, det är helt enkelt fortfarande deras ansvar att se till så att folk förstår hur de menar, och att de inte tar illa upp när de försöker kommunicera något.

På ett plan vill jag gärna dra paralleller till det oerhörda motståndet mot ordet “hen”. Jag tror faktiskt inte att motståndet grundar sig i något förakt mot människor som inte definierar sig utifrån rådande genusmönster, utan jag vill påstå att det snarare kommer ur att det helt enkelt är väldigt obekvämt att ändra sitt språkbruk, samt en omedvetenhet om att det faktiskt finns människor som varken känner sig bekväma med att använda “han” eller “hon” för att definiera sig själva. De flesta jag pratat med som varit skeptiska eller rent anti “hen” har ändrat uppfattning så fort de faktiskt förstått att det är sårande för folk att förvägras att definiera sig som de själva vill, och även om de kanske inte blivit begreppets varmaste förespråkare så har de i alla fall gått med på att ifall de möter någon som vill bli kallad “hen” så kommer de respektera det. Men motståndet kom helt enkelt av att det är obekvämt att ändra de språknormer man är van vid eftersom man då måste hejda sitt samtalsflöde för att tänka efter.
Jag säger nu förstås inte att allt “hen”-motstånd kommer av det här, eller att det inte finns ett oerhört förtryck mot människor som inte vill definiera sig utifrån det binära könssystemet. Det förstår ni själva. Men mycket av det jag stött på kommer just av en ovilja att förändra tankemönster som fungerar för en själv än av ren illvillighet. Men om de här personerna ändå kan tänka om för att inte såra andra, då borde väl vi feminister, vars grundläggande politiska idé bygger på nytänkande i de här banorna, också kunna göra det?

“Inte alla män”-männen anklagas ofta, och med visst fog, för att ta fokus från den faktiska frågan det handlar om. Men de är inte ensamt skyldiga där, eftersom fokuset i lika hög grad tas från frågan av de personerna som vägrar att själva anpassa sitt språkbruk för att inte göra folk ledsna och istället startar en diskussion om det. Att använda ordet “män som grupp” istället för “män” kommer inte att leda bort fokuset från den strukturella problematiken och skapa tron på att det bara rör sig om ett problem mellan individer. Tvärtom så blir uttalandets strukturfokuserande ambition bara tydligare med den korrigeringen, samtidigt som färre kommer att såras och fler kommer förstå vad vi menar. Det enda argument jag kan hitta för att inte göra det tillägget är att det är obekvämt eftersom det tvingar en att tänka efter innan man pratar. Men om det är det vi begär att andra ska göra, kostar det oss verkligen så mycket att föregå med gott exempel?

Jag förstår att de flesta helt enkelt menar “män som grupp” eller “den manliga könsrollen”, men jag tycker det är så sjukt tråkigt att se alla gräl och diskussioner som egentligen bara grundar sig i att man missförstår varandra.

Advertisements

About auuus

Snart färdig gymnasielärare i historia och svenska. Intresserad av populärkulturen, vad den säger om oss och vad vi säger om den. Neurotisk och rädd för det mesta. View all posts by auuus

2 responses to ““Inte alla män” – Vore det egentligen så svårt?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: