Att ogiltigförklara ett helt köns historier

Något jag kan reta mig på är attityden om att det är så jäkla nice att vara man. Jag menar inte att påstå att vi i egenskap av män inte tillhör en privilegierad grupp, det gör vi verkligen. Men jag tycker fortfarande det är avgjort problematiskt när det kommer kvinnor, som i ärlighetens namn inte har en susning om hur det är att vara man, och får det att låta som att livet är en dans på rosor eller att man åtminstone aldrig stöter på problem i egenskap av att vara just man.
För det är väl att ta sig tolkningsföreträde om något?

Ifall jag någonsin tar upp det här så möts jag ofta av svaret att det är självklart att män också stöter på problem, och att de är väl medvetna om att machokulturen skadar män enormt mycket. Så varför ser då retoriken ut som den gör? Varför utmålas mäns liv som riktigt nice i patriarkatets regi, om det nu finns en sådan medvetenhet om att så faktiskt inte är fallet. Beror det på att kvinnor som grupp har det värre och att man då ser mäns situation i relation till kvinnors? Det innebär ju att man köper dikotomin man vill kritisera, att man förlitar sig på en svartvit analys istället för att se nyanserna. Och det är i mina ögon avgjort problematiskt.

Därför är det ett problem när vi ogiltigförklarar mäns känslor av utsatthet, skrattar bort det eller svär om “vita kränkta män”. Det är helt enkelt inte så enkelt, och det är verkligen inte upp till folk som inte är män att avgöra huruvida män faktiskt är utsatta eller inte. Sen finns det såklart de män som svär på att män inte är det minsta utsatta, men vi har ju Blondinbella också. Det är helt enkelt inte något bevis.

Jag påstår inte att vi lider någon brist på mäns historier i offentligheten, men problemet är att det bara är en väldigt begränsad del av de historierna vi hör. Det blir inte en fungerande analys ifall vi enbart fokuserar på könstillhörigheten eftersom vi då blir fast med de historier vi redan har, vilka är historier vi inte alls behöver. Jag säger inte att vi inte behöver kvinnors historier, det behöver vi verkligen och det finns på tok för få av dem. Men vi behöver också få in mäns historier, rätt historier. Historier om svaghet, smärta och problem. Historier om vad som faktiskt händer istället för skeva solskenshistorier eller berättelser om styrka och framgång.
Egentligen har jag svårt att själv se problemet med att relatera till historier av folk som inte delar ens egen könstillhörighet, men samtidigt är jag inte naiv nog att tro att det inte skulle vara ett problem för andra. För i det sexistiska samhälle vi lever i så lär vi oss bara att relatera till historierna hos de som har samma könstillhörighet som vi själva har, och i allra högsta grad ifall man råkar vara man. Jag förespråkar givetvis att män också ska lära sig att identifiera sig i kvinnors historier, men för att de ska kunna göra det måste de också få lära sig att göra det. Och så ser det inte ut nu. Det finns såklart positiva historier med, men de är fortfarande få. Populärkulturen går delvis åt rätt håll, men livet är mer än bara populärkultur.

Så är det då inte läge att vi diskuterar mansrollen?
Och jag menar inte att diskutera den som att bara sitta och peka ut problem som måste ändras i den, jag tvivlar på att det ger så mycket i längden. Jag menar istället att faktiskt diskutera den, vad den innebär och vilka konsekvenser det faktiskt leder till. Att vi måste sluta att enbart se män som aktiva agenter utan också börja betrakta dem utifrån ett objektiviserande perspektiv. Att tala om hur män påverkas av rollen.
Jag påstår givetvis inte att det är feminismens fel att det ser ut så här. Det är inte så enkelt och det är just simplifieringens förförelse jag vill undvika. Det finns lika många olika feminismer som feminister och att försöka utmåla en rörelse som enhetlig på det planet är idiotiskt. Men jag tror att det i allra högsta grad är relevant att vi börjar fråga oss hur vi faktiskt blivit som vi är, istället för att bara påpeka att det är fel. Att våld är fel vet vi redan, men hur har det egentligen blivit så? Jag tror inte vi någonsin kommer att lösa problemen om vi inte förstår dem, och i det enögda debattklimatet som färgar samhället idag så tror jag förståelsen fortfarande är långt bort. Men försöken att faktiskt förstå manligheten annat än utifrån ett simplistiskt, problemidentifierande perspektiv är ansträngningar jag sällan ser, oavsett i vilken ringhörna jag väljer att titta.

Advertisements

About auuus

Snart färdig gymnasielärare i historia och svenska. Intresserad av populärkulturen, vad den säger om oss och vad vi säger om den. Neurotisk och rädd för det mesta. View all posts by auuus

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: