Monthly Archives: July 2014

“Inte alla män” – Vore det egentligen så svårt?

Inom den feministiska kontexten finns det överlag ett mycket stort förakt mot de så kallade “inte alla män”-männen. Män som reagerar mot formuleringar som “mäns våld mot kvinnor” med att påpeka att alla män minsann inte brukar våld mot kvinnor.
Jag har länge hållit med om att de här personerna är ganska fåniga, men på sistone har jag börjat fundera över ifall de ändå inte har en poäng?

Det finns förstås olika grader i helvetet. Jag är nu inte intresserad av att försvara personer som alltid känner sig nödgade att avbryta diskussioner om t ex våldtäkt med påpekanden om att vi inte får glömma bort att många män inte våldtar eller uppmaningar om att skänka en trevlig tanke åt alla de fina och trevliga män som också finns där ute. Det här beteendet stammar troligen ur någon sorts självhävdelsebehov och är inte något jag uppmuntrar eller uppskattar. De här personerna kommenterar utan att något angrepp på män som grupp föregått inhoppet och tycks triggas av att de upplever att stämningen blivit lite för negativ. Det är helt enkelt inte dem jag syftar på när jag talar om eventuella poänger. Det jag istället funderar över är vad man egentligen får ut av att strunta i att precisera att man talar om “män som grupp” och inte “alla individuella män” eftersom det uppenbarligen är väldigt många som tolkar det så.

Det vanligaste argumentet jag hört är att det är väldigt opraktiskt att säga “män som grupp” istället för “män”, men jag vet faktiskt inte om jag tycker att det håller. En väldigt stark fråga inom feminismen är att ändra sitt språkbruk för att ifrågasätta de normer som man reproducerar genom sitt sätt att prata på, eftersom man helt enkelt ska försöka undvika att exkludera och såra folk. Men frågan är då varför det plötsligt inte anses vara relevant att ändra sitt språkbruk för att undvika att såra i just det här fallet? Detta trots att kampen blir oändligt mycket mer effektiv ifall folk slutar tro att man pratar om något som man faktiskt inte pratar om.
Och jo, jag vet hur det brukar låta. “Jag kan ju faktiskt inte ta ansvar för hur andra tolkar mig”, men jo, det kan du faktiskt visst och det ska du göra. Det är du som kommunicerar som har ansvaret att se till så att folk uppfattar din kommunikation som du avsett. Inom rimlighetens gräns, förstås. Det är därför det inte fungerar för folk att ursäkta sig med att de inte menade något illa när de t ex använder rasistiska termer, det är helt enkelt fortfarande deras ansvar att se till så att folk förstår hur de menar, och att de inte tar illa upp när de försöker kommunicera något.

På ett plan vill jag gärna dra paralleller till det oerhörda motståndet mot ordet “hen”. Jag tror faktiskt inte att motståndet grundar sig i något förakt mot människor som inte definierar sig utifrån rådande genusmönster, utan jag vill påstå att det snarare kommer ur att det helt enkelt är väldigt obekvämt att ändra sitt språkbruk, samt en omedvetenhet om att det faktiskt finns människor som varken känner sig bekväma med att använda “han” eller “hon” för att definiera sig själva. De flesta jag pratat med som varit skeptiska eller rent anti “hen” har ändrat uppfattning så fort de faktiskt förstått att det är sårande för folk att förvägras att definiera sig som de själva vill, och även om de kanske inte blivit begreppets varmaste förespråkare så har de i alla fall gått med på att ifall de möter någon som vill bli kallad “hen” så kommer de respektera det. Men motståndet kom helt enkelt av att det är obekvämt att ändra de språknormer man är van vid eftersom man då måste hejda sitt samtalsflöde för att tänka efter.
Jag säger nu förstås inte att allt “hen”-motstånd kommer av det här, eller att det inte finns ett oerhört förtryck mot människor som inte vill definiera sig utifrån det binära könssystemet. Det förstår ni själva. Men mycket av det jag stött på kommer just av en ovilja att förändra tankemönster som fungerar för en själv än av ren illvillighet. Men om de här personerna ändå kan tänka om för att inte såra andra, då borde väl vi feminister, vars grundläggande politiska idé bygger på nytänkande i de här banorna, också kunna göra det?

“Inte alla män”-männen anklagas ofta, och med visst fog, för att ta fokus från den faktiska frågan det handlar om. Men de är inte ensamt skyldiga där, eftersom fokuset i lika hög grad tas från frågan av de personerna som vägrar att själva anpassa sitt språkbruk för att inte göra folk ledsna och istället startar en diskussion om det. Att använda ordet “män som grupp” istället för “män” kommer inte att leda bort fokuset från den strukturella problematiken och skapa tron på att det bara rör sig om ett problem mellan individer. Tvärtom så blir uttalandets strukturfokuserande ambition bara tydligare med den korrigeringen, samtidigt som färre kommer att såras och fler kommer förstå vad vi menar. Det enda argument jag kan hitta för att inte göra det tillägget är att det är obekvämt eftersom det tvingar en att tänka efter innan man pratar. Men om det är det vi begär att andra ska göra, kostar det oss verkligen så mycket att föregå med gott exempel?

Jag förstår att de flesta helt enkelt menar “män som grupp” eller “den manliga könsrollen”, men jag tycker det är så sjukt tråkigt att se alla gräl och diskussioner som egentligen bara grundar sig i att man missförstår varandra.

Advertisements

Att ogiltigförklara ett helt köns historier

Något jag kan reta mig på är attityden om att det är så jäkla nice att vara man. Jag menar inte att påstå att vi i egenskap av män inte tillhör en privilegierad grupp, det gör vi verkligen. Men jag tycker fortfarande det är avgjort problematiskt när det kommer kvinnor, som i ärlighetens namn inte har en susning om hur det är att vara man, och får det att låta som att livet är en dans på rosor eller att man åtminstone aldrig stöter på problem i egenskap av att vara just man.
För det är väl att ta sig tolkningsföreträde om något?

Ifall jag någonsin tar upp det här så möts jag ofta av svaret att det är självklart att män också stöter på problem, och att de är väl medvetna om att machokulturen skadar män enormt mycket. Så varför ser då retoriken ut som den gör? Varför utmålas mäns liv som riktigt nice i patriarkatets regi, om det nu finns en sådan medvetenhet om att så faktiskt inte är fallet. Beror det på att kvinnor som grupp har det värre och att man då ser mäns situation i relation till kvinnors? Det innebär ju att man köper dikotomin man vill kritisera, att man förlitar sig på en svartvit analys istället för att se nyanserna. Och det är i mina ögon avgjort problematiskt.

Därför är det ett problem när vi ogiltigförklarar mäns känslor av utsatthet, skrattar bort det eller svär om “vita kränkta män”. Det är helt enkelt inte så enkelt, och det är verkligen inte upp till folk som inte är män att avgöra huruvida män faktiskt är utsatta eller inte. Sen finns det såklart de män som svär på att män inte är det minsta utsatta, men vi har ju Blondinbella också. Det är helt enkelt inte något bevis.

Jag påstår inte att vi lider någon brist på mäns historier i offentligheten, men problemet är att det bara är en väldigt begränsad del av de historierna vi hör. Det blir inte en fungerande analys ifall vi enbart fokuserar på könstillhörigheten eftersom vi då blir fast med de historier vi redan har, vilka är historier vi inte alls behöver. Jag säger inte att vi inte behöver kvinnors historier, det behöver vi verkligen och det finns på tok för få av dem. Men vi behöver också få in mäns historier, rätt historier. Historier om svaghet, smärta och problem. Historier om vad som faktiskt händer istället för skeva solskenshistorier eller berättelser om styrka och framgång.
Egentligen har jag svårt att själv se problemet med att relatera till historier av folk som inte delar ens egen könstillhörighet, men samtidigt är jag inte naiv nog att tro att det inte skulle vara ett problem för andra. För i det sexistiska samhälle vi lever i så lär vi oss bara att relatera till historierna hos de som har samma könstillhörighet som vi själva har, och i allra högsta grad ifall man råkar vara man. Jag förespråkar givetvis att män också ska lära sig att identifiera sig i kvinnors historier, men för att de ska kunna göra det måste de också få lära sig att göra det. Och så ser det inte ut nu. Det finns såklart positiva historier med, men de är fortfarande få. Populärkulturen går delvis åt rätt håll, men livet är mer än bara populärkultur.

Så är det då inte läge att vi diskuterar mansrollen?
Och jag menar inte att diskutera den som att bara sitta och peka ut problem som måste ändras i den, jag tvivlar på att det ger så mycket i längden. Jag menar istället att faktiskt diskutera den, vad den innebär och vilka konsekvenser det faktiskt leder till. Att vi måste sluta att enbart se män som aktiva agenter utan också börja betrakta dem utifrån ett objektiviserande perspektiv. Att tala om hur män påverkas av rollen.
Jag påstår givetvis inte att det är feminismens fel att det ser ut så här. Det är inte så enkelt och det är just simplifieringens förförelse jag vill undvika. Det finns lika många olika feminismer som feminister och att försöka utmåla en rörelse som enhetlig på det planet är idiotiskt. Men jag tror att det i allra högsta grad är relevant att vi börjar fråga oss hur vi faktiskt blivit som vi är, istället för att bara påpeka att det är fel. Att våld är fel vet vi redan, men hur har det egentligen blivit så? Jag tror inte vi någonsin kommer att lösa problemen om vi inte förstår dem, och i det enögda debattklimatet som färgar samhället idag så tror jag förståelsen fortfarande är långt bort. Men försöken att faktiskt förstå manligheten annat än utifrån ett simplistiskt, problemidentifierande perspektiv är ansträngningar jag sällan ser, oavsett i vilken ringhörna jag väljer att titta.


Att kasta om bevisbördan vid våldtäkt – En total katastrof

I dagarna kunde vi läsa på UNT att det kommit in ett lagförslag från det nya zeeländska labourpartiet om att flytta bevisbördan från den anklagande till den åtalade när det gäller våldtäkter. Det har också förekommit vissa, lyckligtvis väldigt få, som menar att det här också borde göras i Sverige. Det är fullständigt bisarrt. Det slår det ut hela den svenska legalitetsprincipen som säger att man är oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Oskyldig till dess att motsatsen bevisats är den maxim som hela det svenska rättssamhället vilar på, eller åtminstone ska göra i teorin, och att ta bort den vore en allvarlig katastrof.

Först och främst skulle det leda till att rättssäkerheten sätts ur spel, vilket i sin tur skulle leda till att förtroendet för den svenska rättsapparaten direkt skulle omintetgöras. Lagar och regler fungerar bara så länge folk till åtminstone viss del har ett förtroende för att staten ska se till att dessa efterlevs, samt att man tror att man kommer få en rättvis behandling. Ifall bevisbördan flyttas så kommer folk i allt högre grad börja misstro staten, eftersom det helt enkelt kommer leda till fler orättvisa domar. Vilket folk kommer förstå. De enda stater där rättssystemet inte kapsejsar trots att gemene person överhuvudtaget inte litar på det längre är militärdiktaturer. Och deras rättssystem tenderar att inte vara helt fantastiska och är kanske inte riktigt vad vi borde försöka efterlikna.

Ett annat problem med att ändra bevisbördan är att det tar bort principen om att alla är lika inför lagen. Så länge man är oskyldig till motsatsen bevisats, alltså att bevisbördan ligger på staten och inte den åtalade, kan också bägge personerna räknas som lika. Går det inte att bevisa att brott har begåtts blir den åtalade, i teorin, friad. Ifall bevisbördan ändras till skyldig till dess att motsatsen bevisats, vilket är vad som förespråkas av det nya zeeländska partiet, kommer den åtalades röst väga mindre än den som anklagar. På ett plan blir det lite som i vissa länder där kvinnors vittnesmål bara räknas som hälften av mäns vittnesmål. Det innebär att vi alla slutar vara lika inför lagen.

Att få döms för våldtäkt beror förstås dels på att det här är fel åt andra hållet, vilket inte är okej, men också mycket på att brottet är extremt svårt att bevisa. Det innebär att friandena inte beror på att de åtalades vittnesmål väger tyngre, utan på att vittnesmålen väger lika tungt. Och när vittnesmål väger lika tungt och det inte finns någon bevisning så ska det generellt sett resultera i en friande dom. Det här suger förstås när det resulterar i att våldtäktspersoner kommer undan med sina brott, men om vi frångår den här principen resulterar det istället i att vi slutar vara lika inför lagen. En av de grundläggande pelarna i hela vårt demokratiska system sätts alltså ur spel.

En annan konsekvens det här skulle få är en skiftning i statens tvångsmedel. Staten har tillgång till ett visst antal sätt som de kan tvinga invånarna på. Till exempel får polisen arrestera folk mot deras vilja, domstolar får döma folk till fängelse och vissa statliga aktörer har också rätt att använda våld. Det går förstås att diskutera huruvida det här är bra att det finns eller inte, men generellt sett gör det statens möjlighet till maktutövande lite smidigare. Om du inte följer de regler vi, i teorin, gemensamt beslutat ska gälla, så kan staten tvinga dig att göra det, vilket gör att folk inte kan börja slå ihjäl varandra utan statligt sanktionerade konsekvenser. Men det är också sant att när staten får tillgång till ett nytt tvångsmedel brukar det börja som något som bara tillåts i extremfall, för att sedan normaliseras. Och det här visar alla tecken på att kunna skifta.
Även om vi idag säger att det bara ska gälla vid våldtäkter så kommer det snart höjas röster för att det även ska gälla i andra situationer. Folk kommer peka på att det fungerat bra när det gäller våldtäkter och en skiftning kommer att starta till dess att det nya tvångsmedlet blivit den nya normen. Det här har vi t ex sett hända när det gällde övervakning.
Ifall staten då får möjlighet att döma invånarna utan några som helst bevis, utan istället avkräva medborgarna att de ska bevisa sin oskuld så har vi ett allvarligt problem, som leder in till nästa punkt.

Det är nämligen väldigt svårt att bevisa sin oskuld.
Även om det är det stående temat i väldigt många filmer med sexiga advokater som ädelt tar sig an fall efter fall för att rädda stackars oskyldiga klienter så är det fortfarande väldigt svårt att lyckas bevisa oskulden.
Vi kan ta en urartad demonstration som exempel. Ponera att tvåhundra personer demonstrerar mot något, och bråk uppstår. Trettio personer grips men bara två av dem är faktiskt skyldiga till bråket. För att resterande tjugoåtta ska kunna bevisa sin oskuld krävs det i princip att de antingen filmat varje steg de tagit under hela demonstrationen, samt kan bevisa att filmen inte är manipulerad. Annars kan de lätt kastas i fängelse hela bunten (det är också därför domarna efter göteborgskravallerna var en så stor rättsskandal, de flesta dömdes utan särskilt mycket konkreta bevis). Är det istället som det ska fungera idag måste istället staten bevisa att de här trettio personerna gjort sig skyldiga till bråk, och inte bara deltagit i demonstrationen.

Det nuvarande rättssystemet får som konsekvens att skyldiga kommer undan med sina brott. Och det är meningen. Det är såklart inte idealiskt, men rättssystemet bygger på principen om att det är bättre att fria en skyldig än att döma en oskyldig. Och så måste det förbli för att inte rättssäkerheten fullständigt ska urholkas.

Jag skriver helt under på att våldtäkt är ett allvarligt samhällsproblem, men att underminera hela rättsapparaten är inte rätt väg att gå. Samtyckeslagstiftning och oaktsamhetsrekvisit är betydligt rimligare vägar att gå. Vidare måste rätten förstå att en våldtäkt fortfarande är en våldtäkt oavsett hur offret var klätt eller om offret och gärningspersonen känner varandra, har legat innan eller har hånglat under kvällen.
Men i ärlighetens namn tror jag att en normförändring är det som framför allt behövs. Jag tvivlar på att vi kan lösa problemet med våldtäkter på ett juridiskt plan, utan det måste ske på ett normsättande plan istället. Krossa könsrollerna, så är vi ett stort kliv närmare en lösning.


Ett försök till nystart

Under våren har jag tagit en bloggpaus, av flera anledningar som kommer att dyka upp här senare på bloggen, och jag har nu efter inrådan bestämt mig för att fortsätta mitt bloggande här istället för på min gamla domän. Detta främst för att jag fått veta att folk haft svårt att läsa texten på den gamla bloggen. Kan förstå det på något plan, teckensnittet saknade serifer och jag är för tekniskt okunnig för att klura ut hur jag ska byta. Sen har den gamla domänen buggar som under de år jag bloggat fortfarande inte lösts, det trots att domänen gjorts om flera gånger.

Jag har inte bestämt än ifall jag ska lägga upp inlägg från min gamla blogg här, men det vore intressant med något helt nytt. Om inte annat ger det mig en utsökt chans att skriva sådant jag redan skrivit igen när jag har brist på inspiration.

Jag vet inte om jag kommer börja skriva mer eller inte. På ett plan vore det trevligt då jag saknat det. Och det är bra att hålla den språkliga förmågan vid liv. Men jag tänker nog annorlunda nu än vad jag gjorde för lite mer än tre år sedan, när jag startade den förra bloggen. Värderingarna är väl ungefär samma, men jag tror att jag kanske blivit en smula mer cynisk. Och väldigt mycket mer kritisk mot den politiska rörelse jag själv tillhör.
Jag kommer nog skriva ibland, men vi får se hur ofta.

Gamla inlägg hittar ni här: http://asortamission.blogg.se/